Jag är irriterad över att jag låter mig provoceras av dumma/oförstående/elaka kommentarer från personer jag bryr mig om. När jag egentligen vet var skon klämmer hos personen ifråga. När jag vet att det är besvikelse som ligger bakom alla idiotiska utspel.
Som att jag inte skulle ha självförtroende (som jag ju hade tidigare, gubevars) för att jag inte vill pyssla och greja för mycket här hemma när Kärleken inte är med och bestämmer.
Det här är vårt gemensamma hem och det inreder vi just gemensamt. Jag skulle bli besviken om jag kom hem och alla tavlor var uppe, allt var färdigmöblerat och en massa saker omgjorda utan att jag hade fått vara med och bestämma. Även om jag tyckt att förändringarna var bra.
Ett gemensamt liv skapar man tillsammans. Jag vill inte skapa mig ett eget liv vid sidan av Kärlekens men inom hans sfär. Det har jag gjort förut och det är inte så jag vill ha det. I beslut som rör oss båda ska båda vara delaktiga. Kärleken är en man med en vilja och en åsikt, att köra över den, ens i petitesser som var tigertavlan ska hänga, finns inte i min föreställningsvärld.
Jag kan bara sluta mig till att om Kärleken varit villig att flytta till västsverige alternativt redan bott i västsverige, hade det varit annat ljud i skällan.
