Naturligtvis var fredagen en helt hysterisk dag på jobbet. Bara för att jag ville kunna sluta tidigt och komma iväg så att jag kunde få ett par extra timmar med Kärleken.
Vi skulle vara tre, eftersom jag ringt in en kollega som egentligen skulle vara ledig - annars hade vi aldrig rott iland med alla resor plus smådjursmottagningen. Men den kollegan skulle komma in först efter telefontiden. Och den "ordinarie" kollegan hade akutresor på morgonen. Så där satt jag. Ensam. Och telefonen ringde och ringde och ringde. Dessutom pajade nätverket ihop, så tidsbokningen för smådjuren fungerade inte. Baaah! Jag hann inte ens läsa av mjölkproverna.
Eftersom det bara var jag där på morgonen kopplade jag bara in min telefon och inte hela växeln, annars hör man hela tiden att det ringer i bakgrunden och man kan ändå inte prata med mer än en i taget. Det var folk som försökt ringa i en halvtimme, men det hade bara tutat upptaget, vilket det normalt sett inte gör när man kopplat in hela växeln.
Till slut tröttnade väl folk på att ringa och började komma in till stationen istället. Jamentacksåmycket, det gjorde det hela mycket enklare för mig... Inte nog med att telefonen ringde som en tokig, dessutom stod det lantbrukare och trampade och luktade lagård i hela kontoret.
Puh, vad jag svettades! Och vad glad jag blev när kollegorna dök upp!
Det blev tack och lov inte så många resor var när vi väl delat upp det hela. Jag åkte först iväg till en köttkobesättning där det var en kviga som bonden trodde höll på att kalva tre veckor för tidigt. Han vågade inte gå in och känna efter själv eftersom det ju är en köttko. Och alltså inte särskilt tam eller hanterad. Kändes tryggt att lilla jag skulle handskas med henne dårå.
Det hela gick bra i alla fall. Visst var kalven på väg ut, men kvigan hjälpte inte till med krystningarna what so ever. Hon verkade över huvud taget inte bry sig det minsta, hon bara stod där.
Kalven låg rätt, så jag fipplade på ett par kedjor på benen. Trångt och jäkligt var det, men kalven låg ganska långt ut redan, så det gick bra efter en stunds trixande. Sen hjälptes vi åt att dra, bonden och jag. Det hade varit fint om kvigan också hjälpt till... Ut kom den till slut i alla fall, kalven. Tyvärr var den död, men kvigan mådde bra och bonden var nöjd över att vi fått ut kalven.
Sen vidare till en problembesättning där de fått in PC+ Staf. aureus. Mindre roligt. Jag tog en drös med mjölkprover och rådde dom att slå ut de drabbade korna och inte vänta.
Därefter till en gård med hästar där det var tre vaccinationer och en munkoll på en stooor tinkerhäst som var dräktig och därför inte kunde sederas. Munstege kunde vi glömma, jag nöjde mig med munrullen och gjorde en mycket summarisk koll. Ett par tag på några hakar med raspen, men sen fick damen nog. Man har inte mycket att säga till om när en 700-kilos tinkerhäst får nog... Eftersom det inte verkar vara någon akut katastrof i munnen på hästen, så skulle de göra en noggrannare koll efter fölning.
Tillbaks till stationen där jag skrev journaler, fyllde i reseräkningar och beredskapspapper och skrev in provsvar i datorn. Just när jag var klar, hade packat ihop mina saker och skulle låsa in datorn i kassaskåpet ringde jourtelefonen. Såklart. En akut sjuk kalv.
Det var bara att packa in väska och stövlar och rock i bilen igen och åka iväg.
Det var en söt liten jerseykalv som var jättesvullen över buken och bara låg och flämtade efter luft. Hon var iskall, trots att hon låg i det varma pannrummet på ett par filtar.
I med en sond till våmmen och ner med ett par deciliter matolja. Inget gensvar alls, det enda som kom upp var normalt våminnehåll. Efter lite perkussion hittade jag en gasklocka på höger sida i hungergropen. Förmodligen en löpmagsomvridning... Tja, vad gör man? Kalven skulle ju avlivas, men vi diskuterade fram och tillbaks och kom fram till att om hon ändå ska dö, så kunde vi lika gärna prova att punktera löpmagen medelst kalkkanyl genom bukväggen. Sagt och gjort. Bonden tyckte det var mycket obehagligt och tittade bort. Jösses så mycket snuskig gas det kom ut. Blääärk, vad det luktade! Dessutom kom det brunröd vätska ut. Så antagligen höll löpmagen på att gå i nekros. Stackars lilla kalven! Men hon mådde betydligt bättre när magen inte var så utspänd. Men bonden var ändå fullt införstådd med att det med all säkerhet skulle fyllas på med gas igen och att då måste kalven avlivas. Hade jag haft en piggare patient, en kollega att tillgå och mer tid, så hade jag vela prova att operera henne. Jag har ju gått löpmagskursen :-)
Tillbaks till stationen igen och plocka fram datorn, skriva journal och packa ur grejerna ur bilen. Tror du inte att telefonjäveln ringer igen?! Den här gången var det en sjuk hund, de kan man alltid skicka vidare. Det gjorde jag. Sen gav jag bort telefonen snabbt som bara den till kollegan som var på smådjur.
Hem, in i duschen, packa in allt i bilen och sen raka vägen till Uppsala. Jag körde nonstop, stannade inte ens för att kissa, trots att jag blev kissnödig nånstans i Lidköpingstrakten.
Jag ringde på dörren här hemma (mina armar var fulla med väskor och jag orkade inte fippla fram nyckeln) och Käreleken öppnade och jag slogs av hur fantastiskt vacker och läcker och sexig han är! Och att han är min, att han vill vara med mig. Jag bara släppte mina väskor på golvet och alla kläder hamnade i en stor hög i hallen och sen var vi i varandras armar resten av kvällen och natten.
Jag trodde att jag dött och kommit till paradiset.
Min vackra, underbara Kärlek. Det där leendet och de där ögonen... Hans armar och armveck, hans underbara, mjuka, varma hud. Hans starka händer och doftande halsgrop.
De senaste tolv dagarna har känts som en evighet.
I sovrummet svävade två heliumballonger fastknutna i sängen. I vardagsrummet två till. Hur kan man låta bli att älska en man som köper helium och fyller ballonger? Ballonger som är något av det bästa jag vet! Heliumballonger som jag alltid velat ha, men aldrig haft. Heliumballonger som jag kunde gråta över att jag aldrig fick när jag var liten. Ballonger, jag älskar ballonger!
När jag var liten sparade jag alla fem- tio- och 25-öringar i en liten plåtask (jag tror det var en gammal Strepsils-ask). Sen tog jag med mig asken till affären och köpte ballonger. Jag förstod inte hur mycket ballongerna kostade eller hur mycket jag hade i asken, så jag lämnade fram hela asken så att kassörskan fick ta så mycket pengar som ballongerna kostade. Andra barn köpte godis eller leksaker för sina pengar. Jag köpte ballonger. Och Kärleken har köpt ballonger till mig. Och en hel tub med helium att fylla ballongerna med!
Och jag vet att han älskar mig och jag kan inte begripa vilken tur jag har!
- Så länge du är ihop med mig kommer du aldrig sakna ballonger. Du ska få precis så många ballonger du vill ha, sa Kärleken när jag snyftande av glädje torkade mina tårar på hans nakna bröst.
Och jag blev nästan rädd att jag krockat nånstans på vägen och egentligen var död och att det här var någon form av practical joke från h*n där uppe. Det var nästan så att jag ville nypa mig i armen för att vara säker. Säker på att det är på riktigt. Att Kärleken verkligen finns och att han är det bästa och vackraste och godaste som någonsin hänt mig.
Snuskigt tidigt imorse ringde väckarklockan och Kärleken och jag vinglade upp ur sängen för att åka till Arlanda. Vi plockade upp ett par kollegor till honom på polishuset.
Kön till incheckningen var den längsta jag någonsin sett! Tänk brödköerna i Ryssland så förstår ni... Jag stod i kön tillsammans med Kärleken och hans kollegor som också skulle med på resan ända tills jag inte fick gå längre. Somliga köper ballonger och helium för att visa sin kärlek. Andra står i milslånga köer äckeltidigt på morgonen...
Det var plågsamt att kramas och pussas hejdå igen efter inte ens tolv timmar tillsammans. Att vända sig om och gå, att vända sig om och vinka och svälja den där löjliga gråten och vara rädd att aldrig mer se honom igen.
Resten av dagen har jag gått omkring i ett tröttmatöcken. Jag har sovit och diskat och städat och sovit och dammsugit och sovit och tvättat och tittat på tv. Och så har jag upptäckt att vår tvättmaskin har torktumlarfunktion. Lycka!
Bara en sån sak som att ha en egen tvättmaskin! Med inbyggd torktumlare! Vilken lyx!
Nu ska jag lägga mig i den tomma, kalla sängen och sova. Igen. Imorgon bär det av till Ikea och sen hem till bror med familj.
Livet är bara så tråkigt utan Kärleken vid min sida. Jag önskar att han vore här!
