Kärleken jobbar natt och jag är rastlös. Jag har städat badrummet, hängt upp tvätten, dammsugit och pysslat lite i största allmänhet. Nu sitter jag här framför datorn och dricker vin.
I lördags drabbades mammas partner av en ofattbar sorg, då en nära anhörig till henne gick bort under fasansfulla omständigheter. Det ska inte behöva vara så, sånt ska inte behöva hända. Lik förbannat händer det. Ungefär 1500 ggr per år i Sverige, faktiskt. Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att lindra Partnerns sorg, men allt jag kan göra är att orka finnas kvar och orka lyssna, orka ställa frågor och höra svaren. I de fall svar finns.
Jag har fortfarande inte gjort något åt det sista på examensarbetet. Jag lovade min handledare att en preliminär version skulle vara henne till handa i slutet av den här veckan, innan jag och Kärleken åker för att träffa hans föräldrar på fredag.
Jag har imorgon på mig alltså...
Kärleken ska åka på en dykresa med sina vänner i november, precis när jag kommer hem från mitt tre veckor långa vikariat i byn där hemma. Vilket innebär att vi inte kommer ses på en månad. Jag behöver väl inte ens antyda vad jag tycker om det...? Men vad ska jag säga? Det är ju helt omöjligt att säga "jag vill inte att du åker, jag vill att du ska vara hemma hos mig". Så självisk kan jag inte vara, det är helt omöjligt. Han ska ju inte behöva lida för att jag måste jobba och få ihop lite pengar och därmed vara hemifrån tre veckor. Faktiskt.
Ändå är det med gråten som en klump i halsen jag säger "det är klart att du ska åka". Det är klart att jag vill att han ska åka på dykresa! Det är det! Men de fyra veckorna utan honom kommer bli olidliga! Det är klart att jag hellre vill att han ska vara hemma hos mig när han är ledig och vi inte träffats på tre veckor.
Och så har han sökt en tjänst i Afghanistan som sträcker sig över ett halvår. Det klarar jag inte ens av att tänka på. Men jag skulle aldrig komma på tanken att hindra honom från att åka. Om han vill det, så är det klart att han ska åka!
Att älska är att våga släppa taget. Men det är svårt. Jävligt svårt!
Jag vill något hela tiden. Jag vill skruva upp den där förbannade hyllan i badrummet, jag vill köpa nya köksmöbler, jag vill köpa ny säng, jag vill ha ett jobb, jag vill vill vill. När inget händer blir jag frustrerad. Jag är dålig på det där med tålamod. Om Kärleken säger att han ska diska imorgon förmiddag och det hinner bli eftermiddag, så ställer jag mig och diskar själv.
Och jag inser att det kan ses som väldigt arrogant och som om jag knäpper honom (eller annan valfri person som kommer "i vägen" för mitt dåliga tålamod) på näsan. Och jag tycker inte om mig själv när jag gör så. Samtidigt så är det ju jag som stör mig på att det inte är diskat, inte Kärleken, så då är det för mig ingen big deal att ställa mig och diska. Jag gör det inte för att jag är arg på att han inte gjort det, jag vill bara sluta störa mig på disken.
Äh, jag vet inte ens vad jag vill ha sagt, jag bara svamlar i brist på bättre sysselsättning. Jag är bara rastlös och lite missnöjd med sakernas tillstånd.
Och jag vet, med lite tålamod skulle jag inte alls vara lika missnöjd. Bah! Hur utrustar man sig med dylikt? Någon som vet?
Det magonda var ovanligt utdraget den här månaden. Tidigare ikväll fick jag så ont att jag faktiskt grät en skvätt. Och jag förbannar min klenhet, mitt dåliga tålamod och min rastlöshet. Det krävs nya tag - dags att komma ihåg att leva just här och nu. Jag har glömt bort det i min oro för framtiden.
Jag menar, jag är ju faktiskt egentligen världens lyckligaste! Jag har hittat mannen jag älskar, den vackraste mannen jag någonsin skådat. Hela jag blir varm och lycklig när jag ser honom, när jag hör hans röst, när han är nära och andas tätt intill mig. Jag har utbildat mig till ett drömyrke, det är bara några skälvande månader kvar till examen, den här hösten är den vackraste i mannaminne, jag har all tid i världen att ägna mig åt allt annat än att plugga. Ja, jag är så otroligt lyckligt lottad.
