Brunchen hemma hos kursare I i söndags var supermysig! Jag åt och åt så magen stod rakt ut och vi pratade och skrattade i flera timmar. Kursare L med pojkvän var också där.
Nånstans mitt i började jag få ont i magen och det hela eskalerade å det grövsta på vägen hem. Jag satt mest och stönade och det var riktigt plåsamt när bilen krängde till eller när Kärleken bromsade eller gasade hårt.
När jag kom hem kastade jag snabbt i mig två Dexofen och två Alvedon och säckade ihop på soffan. Tabletterna tog udden av det hela, tack och lov. Men när jag skulle gå på toa var det som om någon körde en kniv i magen på mig, alternativt slog med mig knogjärn någonstans i de nedre regionerna. Jag kunde bara kissa en liten skvätt och då tuppade jag nästan av av smärta. Jag skakade och kallsvettades varje gång jag försökte.
Blåsan blev bara mer och mer full under eftermiddagen och smärtan ökade och ökade. Först hade jag för ont för att kunna kissa, sen hade jag ont just för att jag inte kunde kissa. Moment 22.
Framåt kvällen ringde jag gynakuten och frågade vad jag skulle göra, jag trodde jag skulle gå sönder. De tyckte jag skulle komma in omedelbums.
Så det var bara att hasa sig ut till bilen och Kärleken körde mig. De var precis lika gulliga som vanligt på gynakuten och jag fick ett bra mottagande och fick lägga mig på en säng med en gång. En sköterska satte nål och jag fick 5ml morfin. Smärtan släppte och jag försökte kissa flera gånger, men fick bara ut några få droppar, inte ens så mycket att de kunde doppa en sticka i det.
Jag fick ytterligare 2½ ml morfin efter ett tag i väntan på läkaren som var upptagen. Jag försökte kissa säkert fem gånger till men fick max ut en centiliter och på slutet där var det så jäkla obehagligt och det gjorde så ont att jag skakade och grät, trots den massiva morfindosen.
Sköterskorna såg min desperation och tog fram ultraljudet och mätte hur mycket vätska jag hade i blåsan. Maskinen kunde antagligen bara mäta till 999 ml, för jag fick det värdet tre ggr i rad. Eftersom jag höll på att dö av smärta när de tryckte proben mot min mage (som såg helt gravid ut - den stod rakt ut, full av bara urinblåsa)konstaterade de helt enkelt att min blåsa var way too full. Hej blåsatoni! Man ska inte ha en liter kiss i sin blåsa, det är ytterst smärtsamt kan jag meddela. Sköterskorna såg helt förskräckta ut när de såg värdet som apparaten visade, de trodde nästan att det var något fel på den.
Då hade jag inte kissat på 10 timmar och läkaren var fortfarande upptagen. Eftersom jag bara låg och ylade hystade sköterskorna helt sonika upp mig i gynstolen och Kärleken höll handen medan de förde in katetern. Sweet lord, vilken lättnad! När den första halvlitern eller så var ute började blåsan min att krampa eller nåt, för satan i gatan, the pain! Jag grät och skakade och ylade och försökte andas utan att kräkas. Samtidigt var det så skönt när trycket släppte. Jag var så tacksam mot sköterskorna som helt enkelt tog beslutet att tappa mig, utan läkarundersökning/konsultation att jag hade kunnat pussa dom!
Fyra eller fem rondskålar med kiss senare fick jag 2½ ml morfin ytterligare och sen in på rummet igen. Snacka om att jag gick i däck fullständigt. 10 ml morfin i min lilla kropp, plus den enorma anspänningen som varit.
Kärleken försökte prata med mig men jag begrep inte vad han sa. Han kollade på tv och jag sov som en medvetslös. Jag minns att det kom in läkare och sköterskor och pratade men jag minns inte riktigt vad de eller jag sa.
Jag skulle stanna en stund för att se att smärtan inte återkom och jag fick inte äta eller dricka, ifall det skulle bli något akut så de måste öppna mig.
Ett par timmar senare började jag få ont igen och jag fick ytterligare 2½ ml morfin och två Panodil. De bestämde att jag skulle stanna över natten och göra en laparaskopi på morgonen om jag inte var smärtfri då.
Kärleken åkte hem och hämtade förnödenheter så som mp3-spelare (jag hamnade på 4-sal utan tv) och lite sånt. Gulle han tog med sig min tygapa - Onkel Jonas - också. Då började jag gråta igen. Bara för att jag var så ynklig och klen och trött och hög som en skyskrapa på morfin. Och för att Kärleken är det bästa jag vet!
Jag låg mest och lullade i mitt morfinrus hela natten och vaknade av att jag skrek rakt ut när en sköterska kom in för att ta tempen framåt morgonkvisten. Jag blev så himla rädd! Hon blev också rädd när jag skrek.
Jag var i varje fall smärtfri på morgonen och jag fick börja äta och dricka. Himmel, så törstig jag var! Jag hade ju inte fått något dropp under natten och inte druckit något på säkert 18 timmar.
Efter lunch kände jag mig kissnödig igen och det var med stor spänning jag gick på toa. Jag kunde kissa! Så ljuvligt! Att kunna kissa är ett nöje som är helt klart underskattat!
Jag var smärtfri och ultraljudet visade en tom blåsa, så jag kunde åka hem. Käraste grannen och kom hämtade mig och jag trillade ihop i en hög i soffan här hemma och sov tills att Kärleken kom hem från jobbet. Jag rörde mig inte många meter från soffan resten av kvällen.
Så, nej, jag har inte skrivit klart mitt examensarbete dårå. En annan dag...
