Jodå, jag sov allt bättre natten till igår, om än inte bra.
Det var så mysigt när Kärleken kom och kröp ner i sängen hos mig framåt morgonen och jag hörde hur det blåste utanför fönstret. Jag älskar höstrusk. Om man kan vara inne.
När jag vaknade på förmiddagen hade min överläpp svullnat upp och det kliade i handflator, hårbotten och på fotsulorna. Jag stopapde raskt i mig 12 Betapred och en tablett antihistamin och ringde sjukvårdsrådgivningen. Jag väckte Kärleken också, stackarn.
Nåja, besvären avklingade och jag fick en oemotståndlig lust att baka (?!). Iväg till affären och köpte en himmelens massa ingredienser och sen blev det baka av, vill jag lova. Det blev en sats elitgoda kanelbullar (hemligheten är mer jäst än vad som står i receptet, längre jästid och massor av extrasaltat och äkta smör), en sats honungsmuffins (de blev inte så goda tyckte jag, men Kärleken tyckte om dem), en sats kolakakor, en sats kokostoppar och så en kladdkaka.
Jag var helt slut efter den pärsen, så jag satte Kärleken på att laga mat och diska.
Framåt kvällen ringde grannen (fasen, nu är vi ju inte grannar igen) och frågade om vi ville ha prinsesstårta som hon fått gratis. Jajjemen, sa jag, kom hit så blir det bullkalas! Så hon och hennes sambo kom över med tårta.
Och som vi goffade i oss! Sockerchock! Man skulle ju kunnat tro att vi firade något. Jag tycker att man ska fira varje dag! I mitt stilla sinne firade jag att grannen är på plats i staden, att mitt examensarbete fortskrider, att jag har en alldeles fantastisk Kärlek, att jag är lycklig och mår bra.
Tyvärr svullnade läppen upp igen och jag fick lite svårt att andas. Det lättade med Bricanyl, men Kärleken blev orolig och körde in mig till akuten på väg till jobbet.
Där blev jag sittande i tre timmar. Tanten i luckan tyckte inte alls att jag såg svullen ut på läppen. Hallå?! I vanliga fall brukar jag inte se ut som Kajsa Anka. I vanliga fall brukar jag kunna prata utan att sluddra och det brukar inte väsa om mig när jag andas.
Men hur som helst hände ingenting på tre timmar. Alla som kom efter mig fick komma in, alla som kommit före mig fick komma in. Jag bara satt och satt och min överläpp antog gigantiska proportioner. Efter tre timmar gav jag upp. Andningen hade blivit bättre (tack vare kraftig överdos Bricanyl) och jag var helt enkelt less. Jag bad att få mina pengar tillbaks, fick skriva på ett papper och när sjuksköterskan som jag pratade med inne på akuten där jag skrev på pappret såg min läpp fick jag med mig ytterligare 12 Betapred och stränga order om att inte ta mer Bricanyl, utan ta min Epi-Pen och ringa ambulans om jag fick svårt att andas igen.
Så jag ringde Kärleken som kom och hämtade mig i polisbilen och körde mig hem. Som tack fick han och hans kollega med sig massor av kakor och bullar att smaska på under småtimmarna. Jag var så less och trött att jag inte ens orkade vara rädd över att åka polisbil eller att träffa Kärlekens kollega eller Kärleken i uniform. Jag ville bara hem.
Jag hade en hiskeligt snabb puls och svårt att sova, det kliade precis överallt. Man jag kunde andas. Man får vara glad för det lilla.
Imorse när Kärleken kom hem fick jag mitt livs första namnsdagspresent :-) Två par vantar, precis som jag önskat mig! Gud, så jag älskar den mannen! Jag avgudar varje millimeter av honom! Han är så vacker, från insidan och ut!
Han fick sina namnsdagspresenter redan i fredags, trots att han inte har namnsdag än på ett par dagar. Det är dessutom hans andranamn som firas då. Han tilltalsnamn firas inte förrän i november. Fuskigt med två namnsdagar!
Han fick en t-shirt från New Yorker (min nya favoritaffär, där skulle jag kunna shoppa mig fattig(are)), en liten nyckelring med hans initial på och en pytteliten burk honung (internt skämt).
Idag tog jag sovmorgon och spenderade sedan eftermiddagen på skolan. Den sista elektiva kursen för mig började idag. Det känns bra.
Nu är Kärleken på jobbet igen och jag ska försöka sova. Nu är det i varje fall sista natten på en vecka som han jobbar, så jag hoppas att jag kommer sova bättre snart. Jag har glömt bort hur jobbigt det är att inte sova ordentligt.
