Nähä, det blir visst inget Halmstad ändå. Och det sjukaste av allt är att jag nästan blev lite besviken. Att jag aldrig kan vara nöjd! Nåja, nu kommer jag ju få träffa kollegorna och alla trevliga djurägare och bo hemma hos mamma (vilket nästan är som att bo på hotell, faktiskt).
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte är orolig och spänd när Kärleken jobbar natt. Jag skulle ljuga om jag sa det. Jag hade svårt att komma i säng igår och jag kunde inte somna, trots Xanor och Stilnoct. När jag väl lyckades slumra till framåt småtimmarna vaknade jag igen någon timme senare och såg ingen annan råd än att gå upp och lägga mig framför tvn och vänta på att klockan skulle bli 5 så att jag kunde få sällskap i sängen.
Kärleken somnade som en stock när han kom hem, men själv låg jag vaken en stund innan jag somnade.
Jag vaknade fyra timmar senare och smög upp och kokade kaffe medan Kärleken sov vidare. Det var ganska mysigt att sitta i t-shirt och raggisar med en kopp kaffe framför tvn med ljudet nerskruvat medan Kärleken drog timmerstocker inne i sovrummet.
Innan han vaknade åkte jag en sväng till Ikea och köpte mer tidskriftsamlare och några extra lådor till cd-skivor. Tog även svängen förbi hemma hos mig och kollade posten och packade med mig mina cd-skivor och lite annat småkrafs. Det börjar verkligen bli kalt och trist hemma hos mig nu.
När jag kom hem väckte jag Kärleken och vi åt frukost. Frukost nummer två för min del - som en annan hobbit.
Kärleken ville ta en promenad, så vi packade med oss någa äpplen och en flaska vatten och promenerade 1½ timme från Gottsundagipen och ut i Hågadalen. Det var underbart! Men det är verkligen inte samma sak att promenera utan hund! Det är snart ett halvår sen jag fick ta det hemska beslutet att låta Tant Brun somna in och jag saknar henne fortfarande så att det gör ont. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
I Hågadalen sprang vi på ett gäng taggsvampar som fick följa med oss hem och bli stekta i smör och serverade på vitlöksfräst formbröd. Mums!
Jag har inte berättat vad som hände med Ella här va? Då gör jag det nu.
Ella var ju dålig på måndagen där i april när jag kom hem från jobbet. Hon hade varit pigg hela dagen, men när jag kom hem viftade hon knappt på svansen, utan gick bara och la sig under bordet. Hon kändes så himla kall och jag blev orolig och åkte in till stationen med henne. Jag tog en massa blodprover och lyssnade på hjärtat. Allt var normalt, men jag tyckte att hennes hjärta lät lite konstigt. Hon har alltid haft ett lindrigt blåsljud och jag var nervös och skärrad, så jag tänkte att jag säkert inbillade mig angående hjärtat.
På tisdagen fick hon följa med mig till jobbet och låg på övervåningen hela dagen. Hon såg lite stel ut, men åt och drack bra, trots att hon var trött. På onsdagen var hon sig själv igen på morgonen och när jag kom hem sent på onsdagskvällen var hon jätteglad och flamsade omkring med nyckelknippan i munnen. Hon hade varit helt normal hela dagen.
Vi gick in i vardagsrummet och Ella la sig under bordet och där i princip dog hon. Hon började flämta och blev i princip medvetslös. Iskall! Jag blev så rädd att jag blev arg och försökte få upp henne. Hon orkade inte stå, benen vek sig på henne och hon ramlade ihop pladask på golvet med benen ut åt sidorna.
Jag, mamma och partnern packade in henne i bilen. Vi fick bära henne. Jag trodde att hon skulle dö på väg till stationen. Jag ringde även kollegan som hade jouren och bad honom komma och hjälpa mig. Jag ringde också Ellas matte och förklarade att hon var allvarligt sjuk och förmodligen inte skulle överleva.
På stationen tog jag nya blodprover och la kanyl. Det var inte helt lätt, eftersom hennes blodtryck var nästan obefintligt. Hjärtat slog fort fort och hjärtljuden lät misstänkt dämpade. Hon var även svullen och vätskefylld i buken. Hennes kroppstemperatur var för låg.
Blodproverna visade absolut ingenting, mer än lindrigt förhöjda levervärden. Jag kopplade på ett dropp och gav henne kortison iv och även antibiotika. Jag har ingen aning om hur jag tänkte där, jag var bara tvungen att göra något, vad som helst.
Kollegan dillade om brusten livmoder, men då skulle hon haft skyhög LPK och den var normal. En brusten mjälte hade givit en låg hematokrit.
Han tyckte att vi skulle söva henne på Propofol och öppna buken på henne. Jag pratade med Ellas matte flera gånger under tiden. Jag ville verkligen inte öppna Ella, hur skulle hon kunna överleva en narkos med en puls på 150 och obefintligt blodtryck? Och vad skulle vi göra om det nu var en brusten livmoder? Eller en brusten mjälte? Jag ville inte att hon skulle dö uppsprättad på ett operationsbord! Jag ville inte stå och sy ihop min döda hund!
När jag kom ner från övervåningen sista gången hade Ella fått nystagmus (ögonen rör sig snabbt från sida till sida) och hon hade förlorat kontroll över tarm och blåsa. Då beslutade jag att det fick vara nog. Inte mer.
Jag bad alla gå ut ur rummet, jag drog upp pento (avlivningsvätska) i flera sprutor. Jag sa hejdå till älskade Ellabrun och sa sov gott.
Efteråt satt jag hos henne och jag kan inte förstå hur det kan göra så ont! Som om hjärtat och hela ens väsen spricker och går sönder i pyttesmå bitar.
Jag gråter nu, när jag tänker på det.
Det värsta var att packa henne i en platspåse. Att be kollegan lägga henne i frysen, för det klarade jag inte av att se eller vara med om.
Min älskade, älskade bruna hund!
När jag kom hem grät jag ihopkrupen på Ellas dyna och jag somnade där.
Det var inte kul att komma till jobbet nästa dag. Att hänga av sig bredvid frysen där min bruna hund låg och var kall, stel och död. Att jobba och behandla andra djur på samma undersökningsbord där Ella bara några timmar tidigare hade somnat.
Jag är ändå "glad" att det gick så fort. Att jag fick vara ensam med henne när jag gav henne sprutorna.
Vad som hände? Jag är ganska säker på att hon fick en så kallad hjärttamponad. Kanske hade hon en tumör i hjärtbasen (inte helt ovanligt hos Flattar) som sprack och fyllde hjärtsäcken med blod.
Men jag kommer aldrig få veta. Jag skulle aldrig kunna skicka henne på obduktion. Jag skulle aldrig vilja att hon blev flådd och utfläkt på ett bord av rostfritt stål, trots att jag vet att de som obducerar är väldigt bra och att det hela är så värdigt som det någonsin kan bli i en sån situation. Nej.
Mamma saknar dig, Ellabrun!
Inatt ska jag sova bättre, det har jag bestämt mig för!
