Skrev jag i förra inlägget att jag fick ut knappt tre gånger så mycket den här månaden som man får (låna) av CSN? Jag skrev fel. Jag menade knappt fyra gånger så mycket.
Så när jag betalat räkningarna hade jag tre gånger CSN kvar på mitt konto.
I sure could get used to that!
Nåja, jag sparar ganska mycket, jag får ju inga pengar förrän i november igen. Och sen får jag väl leva på sparpengar tills att jag får ett jobb.
När jag berättade om jobbet jag sökt för Kärleken blev han glad och håller tummarna för att jag får det. Han pratade om att då kan vi köpa oss ett rött litet hus med vita knutar i närheten av mitt jobb och sen skaffa en egen liten familj.
Jag nästan dog av lycka när han sa så! Eller jag började i alla fall nästan att gråta. Tänk, jag har träffat en man som vill bo i ett rött litet hus med vita knutar och skaffa en egen liten familj. Med mig!
Så här i ägglossningstider tycker min kropp att vi ska skaffa den där familjen med en gång. NU! Den skriker - "Befrukta mig!" Men än så länge övar vi bara :-) Vi måste vara riktigt bra innan det blir skarpt läge. Haha!
(Om bara Kärleken kunde komma hem från jobbet snart!)
Igår bjöd vi hem Kärlekens jättegravida ex-flickvän och hennes man. Det var himla trevligt med mycket (och god om jag får säga det själv) mat och lite vin. Kärleken var helt klart mer nervös än jag över att träffa dem, inte för sin egen del tror jag, utan för min. Jag tyckte bara att det var jättetrevligt. Svartsjuka och sånt ligger inte för mig. Inte för Kärleken heller, tack och lov.
Med så mycket pengar på fickan tog jag en repa på stan idag. Jag skulle köpa mig lite kläder och kanske lite julklappar. Hmm, det blev massor av kläder och inga julklappar. Oops!
Jag blev med: rutig, kort kjol, två par tights, tre par enfärgade, enkla t-shirts, en t-shirt med tryck, ett bälte och en stickad jumper. Jag är supernöjd!
På vägen hem fick jag vrålont i magen. Jag brukar känna ägglossningen, men det brukar inte göra såhär jävla ont. Jag trodde inte jag skulle ta mig hem utan att kräkas. Men det gjorde jag och när jag rörde mig lite och tog en Dexofen blev det klart bättre. Puh! Jag såg nästan för mig en taxifärd till Akademiska.
Förövrigt är jag så himla glad att grannen äntligen är back in town! Och jag är, om möjligt, ännu mer glad över att hon inte fick den hemska diagnos som vi båda fruktat. Vad det är för fel på henne är det fortfarande ingen som vet, men det är nästan skitsaksamma, det är i alla fall inte den hemska diagnosen. Tackochlovfördet!
