Jag orkar inte ens skriva om hur nätterna var i helgen då Kärleken jobbade. Men det blir bättre. Det vet jag att det blir.
Jag har börjat flytta hit mina saker så smått. Kaffeburken, toaprylarna, prylförvaringen i badrummet, badrumsmattan, Onkel Jonas (gose-apan), lite kläder. Jag har två tomma garderober att fylla. Det ska jag nog klara av. Jag tar det lite pö om pö.
För jag har faktiskt lite separationsångest inför att flytta från min älskade lilla lya. Min underbara utsikt. Min fristad och mitt krypin. Min första egna lägenhet. Som bara varit min, där mitt namn stått på dörren.
Där jag och Tant Ella Brun bodde. Som jag saknar den hunden! Det gör fortfarande alldeles ont inuti när jag tänker på henne. Min älskade, älskade bruna hund. De mjuka, flaxiga öronen som blev krusiga när det var fuktigt. Den mjuka, lurviga magen. Vampyrminen när hon låg på rygg. Sättet hon flamsade omkring på och pep och flåsade och fladdrade med sina långa läppar när hon var otålig. Och viftade omkull sakerna i bokhyllan med sin långa svans. Hur hon snarkade. Och rullade sig i bajs och döda djur. Och hämtade mina vantar och tofflor och hur hon lufsade omkring i skogen. Hur hon gick sicksack mellan mina ben och snurrade runt och spelade död.
Älskade Ellabrun, mamma saknar dig så!
Jag har mest varit lat de här dagarna. Men jag har också suttit åtskilliga timmar med mitt examensarbete. Jag vet inte om jag kommer få några bra resultat av mina undersökningar, men själva det skriftliga ska jag nog få ihop så småningom. Det är en hel del pyssel, kan jag säga. Tur jag har mycket ledigt framöver!
Nu sitter jag här iklädd Kärlekens stora skjorta och väntar på att han ska komma hem från jobbet. I lägenheten luktar det av nybakad kladdkaka och ren tvätt.
Mina husmorstendenser skrämmer mig. Men bara lite.
