Lite allt möjligt och lite till 2008-09-12 @ 23:24
Uh, nu var det alldeles för längesen! Jag har en känsla av att det här kommer bli en lååång uppdatering. Ber om ursäkt för det i förväg.
Jag börjar väl med lite bilder från besöket på Naturhistoriska:
Tja
Tyranosaurus Rex
Söt liten krabat som sover. Den rörde lite på ena benet där den låg och snusade
Smådinosar
"Urhästen". Lägg märke till att den har fyra tår! Hur gulligt som helst!
Jag säger bara en sak: I'm impressed! Men vad ska en flodhäst med så stora tänder till när den bara betar?
Söt nos!
Ett av de häftigaste djuren jag vet!
Mitt favoritdjur alla kategorier!
Kärleken går in i valens mun...
... och där träffade han på detta ståtliga men farliga djur
Jag har varit helt sagolikt trött den här veckan. Tur att jag har haft en alldeles fantastisk hemmaman som tagit hand om mig, som haft maten serverad när jag kommit hem och som pysslat om mig på alla upptänkliga sätt och vis!
Jag har gått den så kallade "löpmagskursen" den här veckan. I måndags var det först teoretisk genomgång men i tisdags var det "skarpt läge" sas.
Jag började med att assistera kursare A när hon opererade. Vi opererar på friska kor men scenariot är att de har löpmagsförskjutning. Löpmagen är en av kons fyra magar och den magen som är den "riktiga" magen, den som alltså motsvarar vår magsäck. Ibland kan den åka på sniskan och den blir då fylld med gas och vätska och kon mår apa som man kanske förstår.
Om magen hamnar på vänster sida kan man lägga kossan ner på rygg (vilket faktiskt går förvånansvärt lätt om man vet hur man ska göra) och buffa på magen tills den hamnar rätt och gasen försvinner ut den "naturliga vägen". Ca 30% av korna blir bra vid det förfarandet. Man kan också fixera magen när kossan ligger på rygg med hjälp av två pinnar som man "hackar" in genom bukväggen på kossan. Då är det ca 80% som blir bra.
Om magen däremot åker på sniskan åt höger gör de anatomiska förutsättningarna dock att magen dessutom ofta är omvriden. Att då lägga kossan ner är förenat med livsfara för kossan, eftersom magen är så utspänd och tunn att den riskerar att spricka. Dessutom kan inte gasen avgå naturligt när magen är omvriden.
Man har då att välja på att försöka köra omkring kossan på en kärra och hoppas att magen halkar rätt på egen hand eller att ta bort kossan. Man kan också göra operationen som vi utförde i veckan.
Den går ut på att man ger kossan en paravertebralanestesi, dvs man bedövar de nerver som försöjer kossans högra flank där de kommer ut från ryggmärgen. Oftast är kon så dålig att man inte behöver ge något lugnande, gör man det kan hon bli så trött att hon lägger sig och då är det kört. "Våra" kor fick däremot både lugnande och smärtstillande innan vi satte kniven i dom. De var ju friska. (Åtminstone tills vi började skära i dom, höhö.)
Man skär sedan ett hål i sidan på kon, tömmer ur gas och vätska ur magen och syr sedan fast nedre magmunnen på någorlunda rätt ställe i bukväggen innan man syr ihop kossan.
I tisdags fick jag som sagt assistera. Det var inte så himla kul kan man säga. Hålla här och hålla där och jag såg nästan ingenting.
Men i onsdags var det min tur att vara kirurg. (Observera att vi alltså opererar med "övervakning" av en lärare som inte ens är steril i såret, utan som mest står på avstånd och kommer med glada tillrop.) Bedövningen satt som en smäck.
Nedan följer lite operationsbilder. Den som tycker det är obehagligt med blod och stora hål i sidan på kor bör scrolla förbi!
Första snittet i kossans sida
Lite fipplig är jag allt i början. Jepp, den mörka fläcken på rocken är blod från ett sprutande kärl. Tur man inte är äckelmagad! Och tur att kor har ca 40 liter blod.
Djup koncentration
Här har jag två fingrar inne i kossans bukhåla. Nu gäller det att vara försiktig så man inte sticker hål på några vitala delar där inne!
Nu är hela armen inne i kossan. En klart skum känsla. Det kanske syns på mitt ansiktsuttryck, hehe. Jag letar efter pylorus, dvs nedre magmunnen.
Här håller jag i Omentum majus dvs stora nätet som täcker de inre organen. Nånstans här ska pylorus ligga. Man kan hala och dra förvånansvärt mycket i grejorna
DÄR är den. Pylorus alltså. Den lite gråare strukturen alldeles under mitt vänstra pekfinger. Hoho!
Nu ska den sys fast i den nedre sårvinkeln
Så ska peritoneum (bukhinnan) och innersta muskellagret sys ihop. Det gäller att vara noggrann så att tarmarna inte ploppar ut efter ett tag. Det är också att föredra att inte sy fast någon tarm i bukväggen eller att sticka hål på en tarm (som har en förmåga att envist leta sig fram till såret) medan man syr
Och sen de två yttersta muskellagren. Jepp, det blir mycket syarbete
Klart skumt att operera på vaket, stående djur!
Nöjd kirurg syr ihop huden som förövrigt är helt sjukt tjock på en ko
Såhär snyggt broderad blev kon tillsist
Kossan på bilden mådde jättebra dagen efter operationen!
Åh, det var så himla roligt! Men jobbigt som bara den! Jag var helt slut efteråt! Arbetsställningen är inte helt ergonomiskt bra och det är en smula nervpåfrestande att skära hål i magen på en ko. Jag och chefen ska absolut göra detta i höst när jag ska jobba på distrikt hemma i byn och om rätta patienten dyker upp!
Igår jobbade Kärleken sitt första pass efter skjutningen. Jag såg till att hålla mig sysselsatt. Jag pysslade och plockade i hans lägenhet medan han var på jobbet. Diskade, skurade i köket, knäskurade badrummet, tvättade, dammsög, dammade, svabbade golven, gick fyra vändor till soprummet. Allt för att slippa tänka/känna.
Jag tyckte att det gick förvånansvärt lätt ändå, det var inte så jobbigt som jag förväntade mig att det skulle vara. Att vara själv medan han var på jobbet alltså. Min kropp tyckte dock annorlunda. Ouch, mitt huvud! Snacka om spänningshuvudvärk! Och när han kom hem (efter att ha jobbat 1½ timme övertid) började jag gråta.
Alltså! I mitt huvud är det helt okej, jag är inte rädd eller orolig eller bekymrad när han är på jobbet. Men min kropp hänger inte riktigt med. Inte än. Jag går omkring och är spänd som en fjäder, det är trångt i bröstet, jag är yr och har hjärtklappning. Störigt som fasen!
Nu jobbar han natt och jag sitter och dricker whisky och försöker lugna min kropp. Försöker tänka på hur vi ska möblera här, vilka möbler jag ska ta med hemifrån mig, var jag ska ha mina toalettsaker, hur jag ska få ner min soffa hem till mamma igen, var jag ska ha alla mina böcker.
För nu är vi sambos. Eller jag ska flytta in här lite successivt från och med nu. Både jag och Kärleken behöver tid att vänja oss vid att bli med sambo. Jag har två månaders uppsägningstid på min lägenhet och den ska jag säga upp i mitten på oktober.
Det känns så himla bra! Jag är oförskämt lycklig! Och det känns ändå läskigt samtidigt på något vis. Jag vet inte vad det är som känns läskigt. Jag vet ju att jag vill leva med den här mannen. Vill bygga bo och bilda familj.
Ja, det får ta den tid det tar. Med allt.
Just nu är jag mest orolig över grannen som är sjuk i någon mystisk åkomma. Och så befinner hon sig i de Värmländska skogarna, alldeles för långt bort! Packa ihop dig och din gravida kuse och kom hit, omedelbums! Hör du det!
