Idag är jag helt sagolikt trött och inte förstår jag varför. Det var så illa att jag på eftermiddagens föreläsningar proppade i mig ett helt paket med druvsockertabletter för att inte somna. Den enda effekten var ett lätt illamående.
När jag kom hem höll Kärleken på med middagen och det luktade underbart! Jag damp ner som en påse nötter i soffan och låg och njöt medan han grejade och donade i köket, visslande "Somewhere over the rainbow". Jag låg och log lyckligt för mig själv och ett, tu, tre så sov jag och när jag vaknade av att han dränkte mitt ansikte i små, fjäderlätta pussar hade han dukat upp på bordet och tänt värmeljus i hela vardagsrummet. Kan man få ett bättre uppvaknande?!
Grytan var helt sjukt god! Det var nog bannemej den godaste grytan jag någonsin ätit. Och som jag åt! Efteråt såg jag ut som en anakonda som svalt en antilop. I den mån anakondor äter antiloper.
Han är inte bara helt underbar och vacker som en grekisk gud och så het att man smälter, han kan dessutom laga mat! Gosh, vilket kap!
Han tyckte det var på tiden att han tog hand om mig litegrann. Jag har svårt att bara ta emot, men just nu är det väldigt välkommet med en smula ompyssling.
Han hade dessutom ringt till sin chef och hört sig för om det finns någon sorts debriefing eller liknande för anhöriga. Enligt chefen var det självklart att de skulle fixa något som kändes bra för mig. Tacksamhet är inte ord nog. Även om jag just nu inte vet om jag vill/behöver någon hjälp. Jag tror att jag kommer få rätsida på det här på egen hand - det är ju inte så att jag saknar verktyg för att ta hand om mig själv - det kommer nog bara ta lite tid.
Det är kvällarna, precis innan jag ska sova, som är värst.
Ibland blir jag så förbannat förbannad! I natt blev jag tvungen att gå upp och sätta mig i soffan och djupandas igenom ilskan. Jag vill verkligen inte spy ut den ilskan över Kärleken, vill inte smutsa ner och förstöra. Det är inte honom jag är arg på.
Vän av ordning ställer sig då frågan vad jag är arg på. Tänk om jag det visste. Jag är arg på situationen. På att jag är orolig och rädd och maktlös. På att "alla" undrar hur det är med Kärleken, hur han mår, hur han sover. Undrar om han drömmer mardrömmar, hur han tänkte och kände när han stod där. Jag är arg på att ingen har frågat mig hur jag mådde när han kom hem och väckte mig mitt i natten och berättade att han haft ett hagelgevär riktat mot sig och att han blev tvungen att skjuta en person. Hur det känns för mig att se och veta hur jobbigt mannen jag älskar har det. Hur det känns att vara så maktlös, att känna hans hjärta slå hårt och snabbt och hur han andas ytligt och hur han börjar skaka när han pratar om det och tänker på det. På att se hur trött han är av sömnlösheten.
Samtidigt slår jag på mig för att jag känner så, för att jag tänker så. Jag tycker inte att att jag "får" det, trots att jag vet bättre. Jag skäms över mina tankar och känslor. Det var faktiskt inte jag som stod där med en hagelbössa riktad mot mig, det var inte jag som var utsatt för dödshot. Och det var framför allt inte jag som blev tvungen att ta beslutet att skjuta en annan människa.
Så vad gnyr jag för?
Men alldeles oavsett hur jag försöker slå på mig och hindra mig från att tänka och känna som jag gör, oavsett skammen, så gör jag det ändå. Tänker och känner som jag gör alltså.
Och jag fortsätter tänka och känna efter om jag vill att polisen ska hjälpa mig med en samtalskontakt.
