Jodå, jag är okej. Ibland måste jag bara bryta ihop. Och komma igen.
Men faktum kvarstår - jag gillar inte att Kärleken är polis. Jag känner mig maktlös och ensam och dubbelheten (att skjuta i benet vs skjuta i bröstet) kommer nog alltid att finnas där. Jag måste bara lära mig hantera det och be till alla gudar att han aldrig kommer hamna i samma situation igen.
Och jag lovar, om Kärleken hade blivit skadad och "boven" överlevt, då hade jag personligen tagit personen ifråga av daga.
Idag har vi haft en härlig heldag i Hufvudstaden. Efter lite mankemang med parkering och lunchintag (tillsist fick vi äta på "Bennys" i Bergshamra) strosade vi omkring ett tag på Naturhistoriska. Bildbevis kommer typ en annan dag.
När vi båda var så matta att vi höll på att säcka ihop (enligt mätapparaten på övervåningen hade jag ett blodtryck på 91/62 och jag tror att det var ganska korrekt för hur jag kände mig) åkte vi hem till bror. Lillan var inte på sitt allra mest strålande humör, men piggade på sig framåt kvällen och skrattade så hon tjöt åt sin rosa bläckfisk. Vi åt tacos och Kärleken drack en öl.
När vi kom hem trillade vi ihop i soffan och har myst under täcket och kollat på film. Jag tror inte att man kan ha det bättre än jag har det! (Om man bortser från Kärlekens yrkesval. Men det är samtidigt som både bror och Kärleken säger - att vara veterinär är nog förknippat med bra mycket större risker än att vara polis. Faktiskt. Risken att bli skadad eller dödad i trafiken är många gånger högra än att bli skjuten som polis. MEN DET HJÄLPER INTE!)
Nu till veckan ska jag operera kossor och Kärleken ska vara min hemmaman. Åtminstone tills på torsdag då han börjar jobba igen. Gudars, undrar hur mycket jag kommer sova i helgen när han jobbar natt.
Hela den här pärsen har till och med fått mig att börja snusa igen. Efter att ha varit nikotinfri i 4 år. Fifan, så smart, Mysan! Pucko!
