Kärleken var på jobbet hela dagen igår, på förhör och debriefing. Själv satt jag hemma, innesluten i någon slags förlamning. Jag skrev in mina data och gjorde diagram till examensarbetet. Försökte sova lite.
Jag lagade mat åt Kärleken när han kom hem. Han mådde bättre, men var orolig för sina öron - orolig för permanenta hörselskador. Jag var fortfarande som förlamad.
Vi slog oss ner i hans stora, härliga soffa och åt, drack vin och kollade på Death Proof (en riktigt bra film btw).
Mitt i den allra intimaste av alla intima situationer släppte förlamningen och tårarna fullkomligt sprutade. Jag snyftade och hulkade och kunde inte sluta. Höll hans varma nakna kropp mot min och kunde inte förmå mig till att släppa honom. Snyftade "jag älskar dig". Jag går sönder om du försvinner från mig!
Gråten ebbade ut och jag blev så trött. Så trött.
Vem har sagt att sex inte är förlösande ;-)
Det är så många "tänk om". Och när den värsta skräcken släppt kommer ilskan. Jag är glad att ingen blev dödad, men om Kärleken agerat likadant och skjutit endast i benet och motpartens vapen varit riktigt och inte en replika, hade risken varit överhängande att Kärleken blivit allvarligt skadad eller till och dödad.
Jag är arg på situationen, att Kärleken är polis och utsätter sig för såna risker. Och jag är arg för att han inte sköt i bröstet eller i huvudet. Samtidigt är jag glad att han inte sköt för att döda.
Men han hade kunnat bli dödad själv. Han hade faktiskt det. Jag blir alldeles iskall. Tänk om...
Tänk om, tänk rätt.
Jag försöker pyssla om honom, laga mat, laga äppelpaj, fixa morgonkaffe. Packa in honom i bomull. Samtidigt ta hand om mig själv. Jag känner mig så förfärligt maktlös och en smula ensam.
Jag vet inte vad jag gör om det händer honom något!
--------------------------Uppdaterat en timme senare----------------
Okej då, jag känner mig mer än en smula ensam. Jag känner mig helt och hållet övergiven och maktlös och panikångesten ligger där alldeles under ytan och alldeles snart kommer den hoppa upp och bita mig i strupen. Och vad gör jag? Jag flyr. Medan Kärleken sov tog jag min väska och gick hem.
Jag är orolig för Kärleken, för hur han mår. Egentligen. Men jag då? Han får debriefing, han har massor av kollegor som stöttar och ringer och skickar meddelanden, vänner som hör av sig, massor av folk att prata med. Men jag då? Jag skulle också behöva lite bomull.
