Igår samlades vi ett gäng kursare för att äta och dricka öl på Williams Pub. Jag drog med mig Kärleken för påseende och han fick godkänt :-) Enligt en kursare är han ett riktigt kap. Höhö, som om jag inte visste det?!
Jag är rädd att Kärleken kände sig en smula utanför bland 20 veterinärtjejer. Men när han ätit sin mat åkte han till jobbet. Jag var kvar en stund till.
Williams är inget ställe jag kommer gå tillbaks till. Sunkighet! På golvet bredvid Kärleken låg en halvt upptorkad spya. Buffen var torr och gammal. Det tog två timmar för oss att få in maten (och då hade vi fått skriva upp alla våra beställningar på en lapp och gå ut med i köket eftersom ingen kom ut och tog upp våra beställningar) som inte var särskilt god.
Inatt klockan 3.30 hörde jag nyckeln sättas i låset. Det var Kärleken som kom. Han skulle ju inte sluta förrän kl 7! Han frågade om han fick sova hos mig eftersom det hänt en otäck sak på jobbet. Jag fick höra hela historien och jag är så innerligt tacksam att han är oskadd, att han kunde komma hem till mig i ett helt stycke.
Ibland suger det att vara polisflickvän! Jag blir knäpp om det händer honom något! Då går jag sönder i tusen bitar!
Men han är oskadd, om än lite skärrad, och det är huvudsaken. Jag är stolt över honom, över att han gjorde precis rätt.
Eftersom det inte blev mycket mer sömn inatt förrän framåt morgonen, så bestämde jag mig för att stanna hemma (trots presentation av en uppgift) för vård av skärrad polisman. Och vård av skärrad polisflickvän med för den delen. Jag hoppas att han (eller jag) aldrig behöver uppleva något liknande igen!
Kärleken sover djupt i min säng, men snart kommer hans klocka att ringa och då ska han åka till polisstationen för förhör och avrapportering. Sen är det helg!
Ikväll ska vi bara ta hand om varandra. Äta gott, dricka vin, se på film. Massor av bomull och kramar och lycka över att det är vi två. Över att vi lever och mår bra. Älskade pojkvän, jag är så glad att du finns hos mig!
