Jag har äntligen kommit igång med datainsamlandet för examensarbetet. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag har en känsla av att det här examensarbetet kommer bli ungefär det sämsta jag presterat under hela utbildningen. Så jäkla typiskt.
För det första har en massa kor som skulle vara med i försöket fallit bort. Några eftersom de inte passar in i kriterierna och några för att de redan sinlagts ute på gården. Dessutom visade det som vara i princip omöjligt att få tag på en kontrollgrupp med kor.
Så just nu har jag sju kor med i försöket. Yay! Vilket statistiskt bra underlag jag har. Inte.
Det får bli som det blir och så är det inte mer med det.
Kärleken fick jobba 16 timmar natten till onsdag, så han kom inte hem förrän tidigt på morgonen. Så onsdagen gick jag mest omkring på tå här hemma för att inte väcka honom. Jag bakade scones till brunch och vi mös i soffan mest hela dagen och på kvällen hyrde vi film och åkte hem till honom och fortsatte att mysa i hans kuddhög. Jag somnade med mitt huvud på hans mage. Ljuvlighet.
Igår åkte jag ut till en gård och undersökte 14 kor på förmiddagen. Kärleken låg kvar i sängen. Det svåraste var att leta reda på korna som gick i lösdriften. Jag hade fått bra hjälp med att plocka ut uppgifter för försökskorna och med att plocka ut kontrollkor.
Efter dusch och en andra frukost åkte jag hem till Kärleken igen. Vi fikade, läste varsin bok och sen lagade Kärleken mat åt mig.
Eftersom han hade träning på kvällen passade även jag på att träna. I vanlig ordning hade jag kollat fel på schemat på F&S, så istället för ett gympapass blev det ett pass i gymmet.
När Kärleken kom hem från träningen gjorde jag mackor och te till oss medan han duschade. Det var så underbart att sitta i hans kuddhög och höra nyckeln stickas i låset när han kom hem. Någon som kommer hem. Till mig. Eller ja, det var hos honom jag var. Men ni fattar.
Idag fick jag frukost på sängen. Så fantastiskt lyxigt. Vi tog oss faktiskt inte upp ur sängen förrän framåt eftermiddagen idag. Vi låg och pratade och kramades och jag sniffade på hans hals.
De senaste dagarna har jag varit så klen. Väldigt, väldigt yr. Inte hela tiden, men så pass att jag flera gånger blivit tvungen att sätta mig ner en stund för att inte dimpa i backen. Idag hann jag inte sätta mig. Som tur var tuppade jag av medan Kärleken höll om mig, så det blev ett mjukt fall.
Hmm, yrsel efter en viss tid på månaden kan betyda att jag behöver stoppa i mig lite järn och B-12.
Förresten skaffade jag mig en sån dära p-dator som jag länkade till för ett tag sen. Än så länge har den inte riktigt infriat förväntningarna jag hade på den, men enligt de som vet kan det ta upp till ett halvår innan den fungerar optimalt. Låt mig säga såhär: de få gröna dagarna som varit hittills har ändå varit värda vartenda öre! Oh my oh my! Så blir man så bedrövligt besviken den dagen man öppnar datorn och ser den röda lampan. Bah! Kola med papper på och så vidare.
Jag försöker hålla katastroftankarna borta. Jag försöker banka min inre sabotör i huvudet. Jag försöker bara ignorera den där inre rösten som säger att det är för bra för att vara sant. Idag lyckas jag inget vidare. Jag blir rädd. Rädd att jag ska förstöra, rädd för vad den där sabotören ska ta sig till om jag inte vaktar på den.
Jag pratar om sabotören som om den inte vore en del av mig. Det är den såklart. Det är den rädda sidan av mig. Den som är så förtvivlat rädd att bli sårad och trampad på. Den sidan som vill lämna hellre än att bli lämnad. Den som inte vill komma nära av rädsla för... ja för vadå? Den sidan av mig som idag på fullaste allvar tänkte att "Det här kommer aldrig att funka. Jag tackar ja till jobbet där hemma i byn på bästkusten, packar mina saker i januari och glömmer att Kärleken någonsin funnits. Det är det enda vettiga, varför göra sitt liv mer komplicerat än det redan är?"
Förstå att den sidan av mig nästan skrämmer skiten ur mig.
Den andra sidan, den som inte är rädd, den som bara njuter och tacksamt tar emot varje sekund - den sidan pratar med Kärleken om vårt kommande gemensamma hem och om våra kommande barn. Slår fast att våra barn kommer bli smarta, långa och spinkiga med ljust hår och bruna ögon. De kommer ha astma och dåliga knän, men vad gör väl det när man är snygg och smart? Diskuterar fina namn på barn och skojar om att vi berättar för våra barnbarn hur vi träffades.
Kärleken är på jobbet och imorgon bitti åker jag till bästvännen på dop, vilket innebär att jag inte kommer få sniffa i Kärlekens halsgrop förrän på måndag kväll/natt.
Just nu vill jag bara gråta och jag har en jävla huvudvärk. Igen. Eller fortfarande.
