Jag försöker ta mig ut ur min bubbla av total lycka och göra något vettigt. Ta tag i mitt liv.
Examensarbetet ligger och gnager, jag måste få en start på datainsamlandet den här veckan och det ser ut att kunna bli praktiskt svårt att få ihop det. Saker och personer som ligger utanför min kontroll. Och så jag då, som går omkring i ett rosa sus och dus som gör att jag glömmer bort att äta och dricka och gå på toa. Imorgon måste jag ringa och fixa med allt, annars går hela arbetet i stöpet. Det vore just snyggt.
Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag har försummat alla i min närhet sedan jag och Kärleken blev ett par. Jag skäms! I våras glömde jag bort grannens födelsedag. I sommar har jag missat båda mina gudbarns födelsedagar och även tvillingssjälens 33-årsdag. Hur usel kan man bli? Det är verkligen inte likt mig! Och jag har inga ursäkter att komma med. Allt jag kan göra är att säga förlåt!
Så förlåt grannen! Förlåt tvillingsjälen! Förlåt Dennis! Förlåt Therese! Och förlåt alla andra som känner sig bortglömda och undanskuffade! Jag lovar att bättra mig!
Men är det så konstigt att jag är helt världsfrånvänd? Egentligen? När Kärleken sätter på Monica Z och bjuder upp till dans, iklädd absolut ingenting? I bara mässingen! Och let me tell you att den mannen är vacker som en grekisk gud. Är det konstigt att jag är alldeles kollrig och virrigdarrigstirrig?
Vi ska öva på vår foxtrot och my God vad vi ska vara vackra på examensbalen på slottet om 4½ månad!
Kärleken fick mig förresten att omvärdera min något bittra syn på mig själv och min polisfobi. Istället för att fokusera på att jag tappade aptiten när han ringde och sa att han skulle komma och hämta sin matlåda, istället för att slå på mig själv för att jag bara vågade se i hans ansikte och inte på hela honom i uniform, så sa han: "Men tänk, Mysan, du har pussat på en polis i uniform!"
Yes indeed, det har jag! Gosh, vilken grej! Haha! Fifan vad jag är bra!
Kärleken är på jobbet och väntas inte hem förrän sent i natt. Något har hänt eftersom han får jobba över. Undrar om man vänjer sig vid den där oron som hela tiden gnager i magen när han är ute och jobbar.
För att inte bli helknasig av att vara ensam här hemma medan Kärleken jobbar så åkte jag till Sollentuna och hälsade på bror, svägerska och Lillan. De tycker att det är minst lika skönt som jag tycker det är att vara hemma.
Lillan har drabbats av sin första förkylning med feber, stackaren. Men det hindrade henne inte från att flina med hela ansiktet när faster räckte ut tungan åt henne. Jag är kär i det där barnet!
Till sist bjuder jag på lite blandade bilder.
Sista sommarkvällen. Vi satt ute och drack för mycket vin och njöt av solnedgången.
Mellan gran och ek.
Lillan och bästisen - en gigantisk illrosa bläckfisk med bara sju armar. Inget kan få henne på bättre humör än en pratstund med Bläckis!
Presentbordet i uterummet på namngivningsfesten.
Tårtan som faster gjorde.
Tårtan som köptes från konditori.
Lillan, själva festföremålet, med blomsterkransen som faster bundit på huvudet.
