Hela måndagen ägnade jag åt att packa upp och komma något sånär i ordning här hemma. Jag tvättade åtta (!) maskiner tvätt. Allt luktade husvagn! En lukt som förvisso har sin charm, men som passar bäst i just en husvagn. När Kärleken kom från jobbet stod maten på bordet. Nä, inte riktigt, men inte så långt från sanningen heller.
Igår fortsatte jag mitt värv som hemmafru och storstädade här hemma (jisses, så dammigt det hade hunnit bli på åtta veckor!) och lagade god och näringsriktig mat till Kärleken. Den här gången lyckades jag tajma det hela bättre så att maten faktiskt stod på bordet när han kom hem. En hårt arbetande man behöver bra mat! (<-- ja, jag är ironisk, don't you worry)
Jag kanske skulle ge upp min karriär som veterinär och satsa på ett liv som hemmafru och polishustru istället. Mwahahaha!
Idag hade Kärleken sovmorgon och vi låg och drog oss i sängen tills långt in på dagen. Det var nästan skamligt, men bara nästan. Hade det inte varit för att jag haft en pissjobbig natt med mardrömmar, ångest, gråt och näst intill ingen sömn, så hade jag tyckt att jag var lat och slösade bort dagen. Idag behövde min kropp en mjukstart med massor av kärlek, närhet och varm hud.
Utöver ovan nämnda har jag inte ägnat mig åt något särskilt de här dagarna. Mest en förfärlig massa tankar och funderingar och farhågor och känslor som spretar åt alla håll.
Var börjar man i en sån här röra?
Sommaren. Tja, den blev inte riktigt som jag väntat mig. Jobbet var inte lika roligt som jag väntat mig. Jag trodde jag skulle tycka om att jobba ensam - det gjorde jag inte. Jag trodde jag skulle tycka det var spännande med jouren - det var mest förknippat med äkta ångest och stress. Jag trodde inte att jag skulle bli så fantastiskt stressad över att ha den där jourtelefonen. Jag vill ha ett jobb där jag är ledig när jag är ledig. Jag vill ha ett jobb där man följer arbetstidslagstiftningen. Mycket av min stress beror såklart på orutin och osäkerhet och mitt förbaskade "duktig-flicka-syndrom". But still.
Just nu känns faktiskt ett liv som smådjursveterinär helt klart mycket mer lockande. Otippat nog. Sämre betalt men bättre arbetsmiljö, kollegor att prata och skvallra med, mer resurser, bättre arbetstider.
Labbarbete eller forskning eller ett jobb på läkemedelsbolag skulle jag inte heller tacka nej till. Exakt hur otippat är inte det?! Exakt hur konstigt är det inte att den ständige eremiten och ensamvargen vill ha folk omkring sig för att må riktigt bra?
Mamma mia, vad är det som händer?!
Bostadsort. Kärleken vill bo här, han vill jobba här. Och om jag inte hittar ett jobb här? Vad gör vi då? Inte ett till långdistansförhållande - då får det vara.
Jag vet såhär mycket: jag har träffat en man som jag älskar, som jag vill dela framtiden med, som jag vill skaffa familj med, som jag vill somna med och vakna med, skratta och gråta tillsammans med. Köpa villa, vovve, Volvo (fast inte vovve då, eftersom han är allergisk). Hur ska jag kunna säga nej till det?
Men vill jag ha barn (om vi kan få några) när den enda familj jag har bor så långt bort? När mitt/vårt barn kommer att få träffa sin mormor och morbror och moster och kusin bara lite då och då? Jag älskar min familj, jag vill ha dom nära. Jag vill kunna kvista över till brorsan på en kopp kaffe och prata med Lillan och lära henne allt jag kan (vilket förvisso lär gå på en kaffekvart). Jag vill kunna åka hem till mamma på en grillkväll med hela familjen i släptåg, jag vill kunna gå tillsammans med bästvännen på stan och jämföra tjockmagar och dricka kaffe och gny över hur jobbigt det är att vara gravid och tjock.
Men jag kan inte säga nej till Kärleken, det kan jag faktiskt inte. Hur ska jag kunna göra det?
Jag önskar så att jag bara, enbart, kunde vara glad och lycklig. Att jag kunde vara lite mer som Kärleken - leva lite mer här och nu. I mina bästa stunder är jag bara kär och lycklig och studsar omkring på rosa moln. I mina sämsta stunder kommer katastroftankarna om hur verkligheten och framtiden kommer anfalla och bita mig i strupen och jag måste ge upp. Oklart vad jag måste ge upp. Kärleken? Familjen?
Jag önskar att jag kunde se fram emot min examen med bara glädje och längtan. Som jag gjorde förut. Just nu så är det mycket, mycket ångest som grusar och förstör. Fem månader kvar... Jag måste hitta ett jobb!
Tillsammans med Kärleken är allt äkta och klart och här och nu. Inget gammalt kan komma emellan och smutsa ner. Han får mig att känna mig vacker och älskad. Han får mig att skratta och han gör mig lugn, varm och trygg. Varje gång jag ser honom måste jag le, det går inte att låta bli.
Kan någon förklara för mig hur jag ska kunna säga nej till det?
