En av tre jourdagar den här veckan är avklarad. Det var en lugn jour.
Förutom de ynka tre resorna jag hade på dagen fick jag rycka ut på en kalvning på eftermiddagen.
Kvigan hade gått två veckor över tiden och nu stack benen på kalven ut men inget mer hade hänt på 1½ timme. Avbytaren på gården hade varit inne och känt men inte kunnat känna något huvud. Han hade försökt dra också - utan resultat.
Jag kunde snabbt konstatera att kalven låg med rumpan först. Men den låg i alla fall i övre längsläge och svansen låg rätt den också. Så i princip skulle det bara vara att dra. He. Hehe.
Kalven var STOR. Och kvigan liten. Kalvens bäcken kilade fast sig i kvigans. Som vi slet! Jag lirkade, karlarna drog. Jag puttade tillbaks, karlarna drog. Jag vred, karlarna drog. Inne i en box full med fostervatten, glidslem, halm och koskit blir det lätt halkigt och svårt att få grepp. Så tillslut fick vi förankra kalven med ett spännband och använda det som kalvutdragare. Jag hade verkligen inte lust att skjuta kossan bara för att vi inte fick ut kalven. Eftersom den låg baklänges och jag inte nådde till kalvens lilla rumphål kunde jag inte avgöra om den var död eller inte (avsaknad av analreflex är ett tecken på att kalven inte lever). Och om jag inte med 100% säkerhet kan säga att kalven är död, så kan jag inte såga sönder den heller. Kvar finns bara alternativet att skjuta kon.
Men när vi slitit och lirkat och svurit och svettats och halkat omkring i sörjan i säkert en timme fick vi äntligen ut kalven. Den var död.
Men vi klarade kossan.
Imorse ringde jourtelefonen kl 5.45. En pares och en kossa som höll på att kalva men inte fick ut sin kalv. Som tur var fanns dessa kossor på samma gård.
Eftersom en pares alltid är mer akut än en kalvning och båda kossorna fanns i en lösdrift och alltså inte i box så att jag lätt kunde se till båda två, så tog jag paresen först. Inga konstigheter. En snabb klinisk undersökning och sen i med en flaska kalk.
Sen banade vi oss väg mellan alla kor i lösdriften och fram till den kalvande kossan. När jag såg henne förstod jag direkt att hon inte alls höll på att kalva. Det var ingen kalv som hängde ut där bak - det var vaginalslemhinna. Och kossan var groteskt uppsvälld. Hon var trumsjuk och krystade så mycket pga det att hon vrängt sig ut och in.
"Den här kossan håller inte på att kalva, hon är ju trumsjuk" sa jag och la handen på hennes mage. Då dog hon.
Jag skulle prioriterat den kossan kan man säga när man ser på det i retrospektiv. Jag tog avbytaren på hans ord att kossan höll på att kalva. Det borde jag inte ha gjort.
Dyrköpt erfarenhet.
Idag har det varit lugnt. Jag hade bara två resor. På väg ut till den första så började det flimra framför höger öga. Hmm, tänkte jag, håller jag på att få migrän?
Sen tog det ungefär en minut tills att jag tappade synen på höger öga. Eh, klart obra när man kör bil? Vad göra?
Jag bestämde mig för att köra vidare och efter besöket köra tillbaks till stationen och ta en tablett. Det var klart obehagligt att inte kunna se vägrenen på höger sida!
Jag stapplade ut på gårdsplanen och in i lagården och undersökte och behandlade kossan med juverinflammation. Ungefär när jag böjde mig ner för att ta ut mjölkprovet kom huvudvärken. Herrejössesjävlar! Det var längesen jag hade migrän, jag hade glömt bort hur vidrigt det är.
På vägen tillbaks till stationen fick jag stanna och kräkas två gånger. Jag var nog en smula trafikfarlig. Jag funderade över att ringa efter en taxi (hur jag nu skulle förklara var på landsbygden jag befann mig) men så kan jag ju inte bara lämna en bil full med sprutor, kanyler och diverse droger helt obevakad ute i skogen. Och jag behövde komma tillbaks snabbt för att få i mig tablett.
Uh, vidrigt var ordet, sa Bull.
Väl tillbaks på stationen upptäckte jag till min förfäran att mina tabletter var slut! Och inte har jag något recept heller, eftersom jag så sällan har migrän nu för tiden så har receptet gått ut för länge sen.
Jag ringde till kollegan som fick ta mitt andra besök, sen satte jag mig i min bil och körde hem och stöp i säng och bara hoppades att det skulle ge med sig av sig själv. Jag vågade knappt röra mig när jag väl lagt mig ner. Gudars! Det kändes som om tänderna på höger sida höll på att trilla ut alt dras ut av en galen sadist. Hur faen kan det göra så ont?
Det braiga var i alla fall att synen kom tillbaks, om än en aning vag och luddig i periferin.
När migränen inte visade några tecken på att mattas av efter ett par timmar ringde jag till sjukvårdsrådgivningen och fick en akuttid till vårdcentralen här i byn. De var lite bekymrade över synbortfallet.
Läkaren undersökte mig inte ens utan skrev bara ut ett recept på Imigran. Jaja.
Nu har jag ätit och tagit en tablett och mår hyfsat. Såpass att jag kan sitta framför datorn om jag tar pauser och vilar ögonen då och då.
Jag hoppas verkligen att jag är piggare imorgon. Det vore taskigt att vara sjuk och låta kollegan ta alla besök själv.
