Jag och mamma hade ett bra samtal igår och det hela är nu, om än inte ur världen, så åtminstone betydligt lättare att hantera.
Jag vet att familjen så hjärtans gärna vill att jag ska flytta hit ner när jag är klar, att de är förskräckta över att jag ens tänker tanken att stanna i Uppsala för Kärlekens skull. Jag vet också att mamma ibland är klumpig och uttrycker sig på ett sätt som sårar utan att hon är medveten om det.
Men det hjälper liksom inte, ibland blir jag ledsen och sårad ändå.
Precis som om det inte vore svårt nog ändå att inte veta hur framtiden kommer se ut med familjen, Kärleken och jobb. Ständiga kommentarer och tjat gör det definitivt inte lättare. Och faktum är att ju mer de tjatar, desto mindre lust har jag att flytta ner. Att de inte kan förstå det.
Resonemanget är att det alltid är en i ett förhållande som är i underläge och det är alltid den som är mest kär som är i underläge. Och i det här fallet skulle det vara jag. Har ni hört något så korkat?!
Det hela förutsätter för det första att man kan mäta, väga eller ens definiera kärlek. För det andra gör det resonemanget mig till ett offer. Precis som om jag är helt känslostyrd och alls inte kan tänka logiskt, som om jag ger upp allt för att få vara med Kärleken, som om jag inte kan fatta mina egna beslut.
Vem säger att jag älskar mer än Kärleken? Hur mäter man det?
Har jag någonsin givit intryck av att inte ha en egen (stark) vilja eller en bristande förmåga att se efter mina egna intressen och göra det som är bäst för mig?
Det hela är en smula förnedrande. Inte bara gentemot mig, utan även mot Kärleken. För han är ingen bov, han har inte kommit och rövat bort mig, stulit mig från min familj. Han råkar vara mannen jag älskar och att familjen inte kan vara glad över det gör mig ledsen och besviken.
Jag behöver förvisso ingen annans tillåtelse eller bekräftelse för mina beslut och för att veta att jag gör det som är rätt för mig. Men lite stöd från de närmaste hade varit trevligt.
Jaja, men som sagt så hade vi ett bra samtal igår, mamma och jag. På kvällen var jag ute med mammas granne och red en tur i skogen. Så skönt det var! Helt vindstilla och ljummet. När jag kom hem satte vi oss ute på verandan och drack vin, åt chips och njöt av den sista riktiga sommarkvällen innan lågtrycket som kommit hit till bästsverige idag.
Jag drack kanske lite för mycket vin - närmare en flaska blev det nog.
Idag på förmiddagen när jag kom upp satt mamma i soffan och var jättedålig. Hon var fruktansvärt yr och kunde inte stå eller gå. Illa mådde hon också.
Så det blev ambulanstransport in till sjukhuset. Förmodligen är det bara en släng av den där lägesyrseln hon hade för några år sedan, men det är alltid bäst att kolla upp det så att det inte är något annat.
Så nu är det bara jag, bror, svägerska och Lillan hemma här i huset. Jag ska nog sätta mig i uterummet och läsa klart min bok. Det är underbart att ha ledigt en hel helg! Det är bara en vecka kvar på jobbet (och en massa jourer) och sen åker jag tillbaks till Kärleken.
