Jodå, idag är en bättre dag. Det var nog en kombo av PMS-blues, trötthet, taskig dag på jobbet och otrevliga djurägare som satte mig tillfälligt ur spel. Jag satt här hemma i soffan och grät mest hela dagen. Tack och lov att det var en lugn jour.
Ja, den här jourhelgen har varit den lugnaste i mannaminne. Eller ja, ni fattar, jag har ju inte haft så många jourhelger än i min karriär men vanligtvis på jourer brukar det ju ringa i telefonen lite då och då.
Idag har det inte ringt en enda sjuk ko (eller snarare bonde med sjuk ko, sjuka kor greppar sällan telefonen). Jag har behandlat tre katter, that's it. Svarat på frågor angående en katt och en hund.
Bara för det lär det väl ringa en überjävlig sårskada på häst eller hästkolik i natt.
Jag behövde verkligen en lugn jourhelg. Det har varit lite mycket det sista. Mycket passiv stress - den värsta formen. Jag går av mitt pass kl 8 imorgon bitti, men så jobbar jag ju hela dagen förstås. Och så går jag på nästa dygnslånga jourpass kl 8 på tisdag. Men sen har jag inte jouren på en hel vecka!
Och magen min har äntligen repat sig helt och jag har inte ens ont, trots att det är "den" tiden på månaden. (Nä, jag sa ju att jag inte var gravid.) Men jag vågar inte ropa hej än. När det gäller smärtan alltså.
På fredag efter jobbet sätter jag mig och kör till Uppsala och min älskade Polis. Behöver jag säga att jag längtar?
Nä, tänkte väl det.
Förövrigt är Lillan den sötaste, gulligaste, raraste bebisen någonsin. Bildbevis kommer en annan dag...
