Pust! Jag är så trött att jag kan kräkas. Jag tycker inte att jag gör annat än att jobbar, äter och sover. Men jag ska inte klaga - egentligen är det bara jourerna som är jobbiga.
Polisen har ju varit här sedan i lördags. Igår åkte han tillbaks till Muppsala.
I söndags gjorde vi en liten rundtur här i omgivningarna, men det ösregnade så mycket att det inte var särskilt kul att vara ute. Vi körde omkring ute på landsbygden och så hälsade vi såklart på bästvännen i grannstaden. Det är viktigt med kompisgodkännande ;-)
Resten av kvällen höll vi oss för oss själva i husvagnen. Vi var bara uppe i huset och käkade middag i princip.
I måndags följde Polisen med mig ut på jobb. Det gick bra tack vare en del medikamenter. Tyvärr var det inga spännande resor, bara en bedrövlig massa mastiter och en vaccination av häst.
På tisdagen lämnade jag Polisen kvar här hemma medan jag åkte till jobbet. Stackars, stackars Polisen - en hel dag tillsammans med mamma och Partnern. Dessutom hade jag jour och fick en del akutfall som jag var tvungen att åka på. Jag var på väg hem flera gånger, men kom aldrig längre än halvvägs innan jag var tvungen att vända.
Uh, så han måste ha lidit, stackaren! Mamma kan vara riktigt svår att ha att göra med när hon sätter den sidan till. Och hon har bestämt sig för att Polisen inte är bra, eftersom jag kanske kommer att stanna kvar i Uppsala för hans skull. Och hon är kanske inte den smidigaste personen ever. Ibland säger hon saker som man bara tappar hakan över. Och skäms över. Mamma hade haft ett klassiskt "man to man talk" med Polisen under dagen. JAMENFÖRSTÅ hur extramt pinsam hon är, min mamma. *rodnar*
Jouren var det, ja.
Bland annat var jag ute på en kalvning. Det var en ko som varit sjuk en längre tid och som vi inte lyckats lista ut vad det var för fel på. Vi hade behandlat henne med allt. Tillsist fick hon kortison för att starta förlossningen för att kanske få henne att må lite bättre.
Hon hade krystat hela dagen men inget hände och framåt kvällen ringde djurägaren och ville att jag skulle komma.
Jäklar i min lilla låda vad jag fick kämpa. Kossan hade ett alldeles för trångt bäcken (det var en köttrasko) och kalven satt bom fast. Gick inte att rubba. Jag undrar om den inte var missbildad dessutom, kalven. Det var så trångt att jag inte kom åt att undersöka ordentligt.
Jag slet och kämpade med god hjälp av djurägarna och en granne, men efter ett par timmar fick vi ge upp. Jag kom inte ens in med en såglina, så jag såg ingen annan utväg än att avliva kossan.
Trist som bara den!
Nu ser jag misshandlad ut på armarna och ena knät. jag blev kläm mellan bäcken, kalv och kedjor och dessutom dansade kossan omkring så (köttkor är inte särksilt mkt hanterade) mycket att jag drämde höger knä i väggen.
Igår var jag inne på stationen hela dagen och tog hand om smådjuren. Åh, så skönt det är att känna att man har hyfsad kontroll över saker och ting.
På lunchen kom Polisen och vi lunchade tillsammans och kramades en del såklart. Han var med mig på några patienter på eftermiddagen innan han var tvungen att åka till stan för att ta tåget upp.
Jag kan inte begripa hur det är möjligt att älska så. Att sakna så ofantligt. Jag började gråta när han åkt.
Inte kunde jag sova igår heller, trots att jag mådde illa av trötthet. Jag saknade hans kropp, hans andetag och hans värme.
Idag har jag jouren (igen). Än så länge har det bara varit ett akutfall, men det är å andra sidan ett akutfall som jag aldrig kommer glömma i all sin vidrighet.
En svårt skadad häst i en hage. Fråga mig inte vad som hänt, det kommer vi aldrig få veta. Summa summarum - halva ena frambenet var i princip avslitet. Hästen fick sluta sina dagar där i hagen. Det var mycket upprörda känslor såklart.
Vidrigt, var ordet, sa Bull.
Varför å varför får jag alla de jobbigaste jourresorna?! Varför är det bara jag som får avliva en massa djur?!
Nu ska jag verkligen försöka sova och hoppas på att jourtelefonen tiger still. Och att OM den ringer så är det "bara" en pares eller en mastit.
Imorgon är det smådjur på stationen igen. Sen är jag LEDIG hela helgen. Jag ska passa på och vila upp mig ordentligt, sen jobbar jag nämligen 12 dagar i sträck varav fem dagar är jourdagar.
