Åh jäklar så fantastiskt trött jag är! Jag kom från jobbet för en timme sedan och har just ätit middag och duschat. Jag sitter och stirrar på jourtelefonen och hoppas så innerligt att den håller tyst inatt.
På dagen idag hade jag tre resor. På en gård var det två kor med juverinflammation varav den ena dessutom hade en kvarbliven efterbörd. Det var lite pyssel med mjölkprover och med att försöka få loss den där efterbörden.
På nästa gård var det en ko med acetonemi. Det får de när de mjölkar mer än de orkar äta. De bryter då ner så mycket kroppsfett att de blir "förgiftade" och äter då ännu mindre och mår ännu sämre och så vidare. Jag undersökte henne noga för att se om det fanns någon underliggande orsak till att hon inte äter ordentligt, men kunde inte hitta något alls. Så hon fick en spruta kortison som både gör henne hungrigare samt "ställer om" hennes ämnesomsättning lite.
På samma gård var det en ko som inte riktigt kommit igång med sina brunster. Jag gjorde en gynundersökning vilket inte var så himla populärt kan man säga. Vi dansade omkring en stund innan jag kunde undersöka henne ordentligt. Jag och bonden kom gemensamt överens om att vi skulle behandla henne eftersom det nu var så väldigt längesen hon brunstade. (En ko som inte brunstar blir inte dräktig och en ko som inte är dräktig får ingen kalv och en ko utan kalv mjölkar inte och är därmed helt "värdelös". Cyniskt, men så är livet.)
Innan jag åkte ifrån gården sederade och lokalbedövade jag fem kalvar som skulle avhornas.
Eftersom jag var nästan hemma hos mamma, så åkte jag hem hit och käkade en snabb lunch innan jag åkte vidare norrut i distriktet.
På nästa gård var det en ko med kvarbliven efterbörd och en valp som skulle vaccineras. Det var inga bekymmer med något av det.
När jag precis kommit tillbaks till stationen och packat om bilen, slängt in rockarna i tvättmaskinen och satt mig ner i lugn och ro med en kopp kaffe för att skriva journaler ringde jourtelefonen. Det var en katt som hade svårt att få ut sina ungar.
Det tog inte lång stund för mig att inse att det var ett kejsarsnittsläge när katten kommit in till kliniken. Så det var bara att ställa iordning i operationsrummet, söva katten, steriltvätta mig och sätta igång. Det var lite pyssel men i det stora hela gick det bra. Det var bara en kattunge som levde. Men kattägaren var inte så noga med ungarna, huvudsaken att jag klarade mamman, tyckte han. Och det gjorde jag ju.
När jag väl städat undan efter kejsarsnittet och skrivit journaler var klockan nästan 19 och jag satte mig i bilen och åkte hemåt. Precis när jag körde in på gården ringde jourtelefonen igen. Hilfe! det var "bara" en smådjursägare som ville ha lite råd, så det klarade jag ut via telefon.
Jag klev in genom dörren, grabbade tag i en macka eftersom jag var precis vrålhungrig. Då ringde telefonen igen. Det var en bonde med en ko med kalvningsförlamning. Jag hann precis lägga på luren när nästa bonde med en kalvningsförlamning ringde... Så någon middag kunde jag ju glömma.
Den första kossan stod upp när jag kom men var väldigt vinglig. Så pass vinglig att hon var farlig, eftersom hon blev stressad när hon märkte att hon inte kunde röra sig som hon ville och hon kastade sig runt i boxen så jag trodde hon skulle gå igenom väggarna. Tur man han stora starka bönder som kan hantera djuren! Det slutade med att vi fick ner henne på golvet och så band vi ihop hennes fötter så att hon inte skulle sparka mig eller försöka ta sig upp.
Efter mycket om och men fick jag i kanylen. Man kan inte tro att det ska vara svårt att få i en kanyl i ett sån där trädgårdsslang till kärl. Men ibland är det lite klurigt. Kossan låg på trekvart med halsen i en konstig vinkel, det är mörkt och trångt och man sitter på huk, redo att kasta sig undan om kossan får fnatt. Gissa om jag blev glad när jag fick i kanylen?! Sen var det bara att droppa i den där halvlitern kalklösning. När jag gick stod kossan upp och var stadig. Nice! Lagad! Av lilla moi!
"När jag ändå var där" kunde jag ju titta på en kalv som var lite slö och emlig. Den var lite tidigt född och därför lite klen. Jag kunde inte hitta något direkt fel på den, så den fick en ordentlig dos vitaminmix.
Så iväg till nästa kalvningsförlamning. Den kon låg ner och var lugnet själv. Henne kunde jag sticka i utan bekymmer, så där gick det ganska fort.
Sen tillbaks till stationen och fylla på förådet med kalklösning och skriva lite journaler. Jag var hemma klockan 22.
Det bara regnar och regnar. Om det inte strilar, så pissar det, och om det inte pissar, så öser det. Och jag är trött och nervös.
Å andra sidan är det ruskigt trevligt att "tjöta" bort en stund med bönderna, och kossor gillar jag. Dessutom får jag betalt. Så jag klagar inte. Eller ja, bara lite.
Nu ska jag försöka sova och hoppas på att det blir en hel natts sömn. Jag ska vara på stationen imorgon bitti för att läsa av mjölkproverna och svara lite i telefon.
Och jag har gått ner 1,2 kg på 4 dagar bara av rent andrenalinpåslag.
