Idag var det premiär i röda Distriktsveterinärbilen.
Jag var snabb och roffade åt mig resor som jag var säker på att jag skulle klara av. Det blev bara två. Resor alltså.
På första gården fanns det tre kor med mastit (juverinflammation) och så var det sex kalvar som skulle avhornas. Jaja, tänkte jag, det ska jag väl fixa. Mastiter känner jag mig säker på och avhornat kalvar har jag gjort till förbannelse.
Gott och väl.
Mastiterna gick bra. Två akuta och en kronisk. Jag "paddlade" (mjölkar ut lite från varje spene på en paddel med fyra små koppar i. Sen häller man i en vätska som gör att man kan se om mjölken innehåller mycket celler och vilket pH mjölken har.) och tog mjölkprover för bakterieodlingar för glatta livet.
En av kossorna fick penicillin direkt på plats. Om det tyckte hon inte. Hmm, det är svårt när ens 700 kg tunga patient inte är sammarbetsvillig utan brölar, sparkar, vevar med huvudet, gör krumsprång och hoppar åt alla håll och kanter. Då gäller det att vara följsam och snabb i fötterna! Hon fick sin behandling till slut och jag torkade svetten ur pannan.
Sen kom den klassiska repliken: "När du ändå är här..."
Så var det en ko som ätit riktigt dåligt i över en månad och som i princip inte mjölkade något alls. Två av veterinärerna på stationen hade redan varit där ute och behandlat kossan utan framgång. Och så ber han MIG laga kon?! Eller åtminstone ta reda på vad det är för fel på henne.
Heh!
Inte faen vet jag!
Hjärta och lungor lät bra, inga pling som indikerar en förskjuten löpmage, långsam våmfrekvens, ingen feber, gula slemhinnor, tittar sig mot flankerna (vilket kan tyda på buksmärta), inga stön efter ructus (kallas det när kon rapar - om hon stönar då kan det tyda på att hon har något främmande föremål i en av magarna) och rektalt kändes det helt normalt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på, så jag tog lite blodprover (jag lyckades på första försöket - puh) och gav henne en magnet.
Om det är så att hon har något skräp av metall i magen kommer förhoppningsvis magneten att dra till sig skräpet. Magneten kommer att ligga kvar i magen och hindra skrotet från att skava på magslemhinnan.
Blodproverna visade inget, men vi fick inte den ena apparaten till att fungera, så fibrinogen (en inflammationsmarkör) blev aldrig kört. Jag hoppas att vi får ordning på apparaten imorn!
Så var det kalvarna. Bonden skulle avhorna själv, så allt jag behövde göra var att ge lugnande och lokalbedöva. Det var inga som helst problem.
Det var det.
Puh!
Eftersom det var en stund kvar till nästa besök åkte jag tillbaks till stationen och åt och började skriva journal och debitera och stryka plattor med mastitmjölken.
Sen for jag iväg in till staden och ridskolan där jag skulle vaccinera en häst. Det var inget bekymmer alls. Jag bara sprutade och skrev på intyget.
Och så kom det: "När du ändå är här..." Och HJÄLP, jag som inte kan något om hästar! Nu var det tack och lov inget komplicerat, en svullen muskel bara.
På vägen tillbaks till stationen passade jag på att handla i staden. Det är så förfärligt dyrt att handla här i "lanthandeln".
Så var det lite pappersjobb och sånt när jag kom tillbaks.
Det meckigaste med allt har nästan varit att få allt att flyta, att få med sig alla saker in i lagården, att hitta en penna man kan skriva på mjölkrör med osv. Det blev en del spring fram och tillbaks till bilen.
Dagens största och viktigaste lärdom är ändå: Glöm aldrig att stänga bildörrarna när du är på en bondgård, ity flugor gillar att bo inuti röda Passater. Tre miljarders äckelflugor som kopulerade på instrumentbrädan och jag höll på att bli komplett galen av att de krälade och kröp på mig och in i näsan och munnen och ögonen. Blääährk!
