Jag vet inte vad som hände med förra inlägget. Något slagt cybermonster verkar ha ätit upp det. (Nu när jag uppdaterade det här inlägget verkar det som om förra posten också blev synlig - hmmmm!) Nåja, jag skrev inget särskilt intressant. Jag beklagade mig mest över hur synd det var om mig som fick tillbringa en natt på gynakuten för att få en massa morfin tills det onda släppte.
Konstigt nog kom det onda efter att "perioden" var slut. Jag lovar och svär att jag aldrig ska börja prata om mirakel eller liknande när jag inte har ont. Jag fattade vinken, subtil som den var...
Jaja, efter tre doser morfin, fyra panodil och en Dexofen fick jag åka hem i väntan på laparaskopin som förmodligen inte kommer att bli av förrän i höst.
Sen dess har det inte hänt särdeles mycket. Jag solar och badar. Det är ett hårt liv med andra ord. Men någon måste göra det också...
Polisen har "bott" här den senaste veckan och jag njuter av varje sekund. Jag lagar mat till honom när han kommer från jobbet, vi myser i soffan på kvällen och jag får somna på hans axel. Just nu står han och lagar mat åt mig medan jag sitter framför datorn. Livet är underbart!
