Tja, jag vet inte jag. Kanske är jag ett gnällade pms-monster. Men faktum är att jag blir jäkligt irriterad när "folk" påpekar hur fantastiskt dåligt Exmannen mår.
Exakt vad förväntas jag göra åt det? Exakt vad förväntar man sig att uppnå med att förmedla denna (alldeles överflödiga) information till mig? Jag vägrar ha något som helst dåligt samvete över det.
Ja, jag känner med honom. Ja, jag tycker att det är sorgligt och hemskt att vi går åt skilda håll. Ja, jag är medveten om att det är mitt "fel" att vi är skilda.
Men VAD ska jag göra åt det?
Han är en vuxen man och har att ta hand om sig själv, vare sig han vill eller kan eller inte. Jag kan inte göra ett endaste dugg åt hans situation som dumpad äkta man.
Vissa anser att jag kanske inte ska skriva så mycket om Polisen här på bloggen, att Exmannen blir sårad om han läser här (vilket jag faktiskt inte har en aning om om han gör eller inte). Precis som alla vuxna människor har även han ett ansvar i vad han läser och inte. Mår han extra dåligt att läsa om mitt liv och min vardag, så är det faktiskt upp till honom att låta bli. Jag tänker inte censurera något för att jag kanske, eventuellt trampar någon på tårna.
Jag menar, tänk om någon ofrivilligt barnlös läste förra inlägget och såg bilder på en nyfödd bebis - tänk om de tar illa upp! Eller tänk så provocerande det måste vara för en lärare i Livsmedelshygien att läsa hur fruktansvärt tråkig jag tyckte att den evighetslånga kursen var!
Blir du ledsen/sårad/provocerad eller insert valfri negativ känsla, så är det upp till DIG att sluta läsa.
SÅDETSÅ och HÖR SEN!
Förövrigt är jag så sjukt... tja... lycklig, för att uttrycka mig lite extra provocerande.
Igår var det meningen att jag och Polisen inte skulle ses, eftersom han jobbat ett tolvtimmarspass och skulle vara på jobbet sjukt tidigt idag. Själv började jag inte förrän 13.15 idag.
Men när det började dra sig mot kvällen kunde jag inte tänka mig att gå och lägga mig i en tom säng. Det måste bara vara mot naturlagarna. Så jag åkte hem till Polisen och låg och läste medan han snusade och sov bredvid mig i sängen. Ibland släppte jag min bok och bara tittade på honom, den absolut vackraste människan jag vet. Det allra bästa jag har!
Jag visste inte att jag kunde känna såhär. Jag visste inte att jag kunde sakna någon så intensivt, bara efter några timmars frånvaro. Jag trodde inte att en annan människa kunde uppfylla mina tankar och min kropp så fullkomligt som han gör. Jag trodde aldrig att en annan människa kunde göra mig så glad, lugn, lycklig, varm... Jag trodde aldrig att jag kunde älska som jag gör. Varje kvadratcentimeter av hans kropp... Allt som han är och allt som han gör. Trots att han är en slarver och en slashas (som han säger själv).
Imorse när han gick upp, snuskigt tidigt, låg jag kvar och sov i hans varma säng. När jag klev upp framåt förmiddagen hade han ställt fram tallrik, glas och kaffekopp åt mig och laddat kaffebryggaren, så det var bara att slå på knappen.
Det var helt sagolikt att tassa omkring på bara fötter i hans lägenhet och lukta som honom, insvept i hans täcke. Slå mig ner i hans soffa och dricka kaffe och titta på allt som är hans. Jag ville inte duscha hans doft från min hud.
