Ibland är livet så bedrövligt oträttvist att man helt tappar andan och fotfästet och tron på... allt. Vem det än är som sitter med Planen över Livet, är en riktigt grym fan!
Den förtvivlan och maktlöshet och fruktansvärda sorg som drabbade en av mina allra finaste vänner inatt är mer än någon människa ska behöva uppleva. Och jag önskar så att det fanns något, vad som helst, jag kunde göra.
Och det är så förfärligt orättvist att jag får vara såhär äckligt lycklig när livet rasar samman för andra!
Vad är meningen?
När man (jag) öppnar dörrarna för att låta mig beröras av livet och lyckan, medför det också att dörrarna för sorg, vanmakt, smärta och död öppnas. Jag blir starkare och skörare, allt på samma gång. Jag skrattar lättare och jag gråter lättare. Lika intensivt lycklig som jag kan vara, precis lika intensivt sorgsen kan jag vara. Sorg och lycka är inte motsatser till varandra. Allt tillhör livet, som en helhet. Att vara likgiltig, att inte bry sig, att inte känna - det är motsatsen till både lycka och sorg.
Lika lycklig som jag har varit över att få tillbringa en alldeles sagolik helg tillsammans med min älskade Polis, lika förtvivlad gör vännens sorg mig.
I natt ville Polisen titta på när rymdsonden landade på Mars, men först höll han om mig medan jag somnade. Jag vaknade till när han kom och la sig igen och la armen kring min midja och pussade min nacke. Åh, gudars, om jag kunde ha stannat tiden... Vissa stunder är så intensiva att jag måste gråta, om det är av sorg eller av lycka vet jag inte. Jag vet bara att jag måste gråta. Och skratta.
Imorse fick den här synen mig att nästan gråta av lycka. Min älskade som sover djupt i min säng.
Den sista kursen för terminen (och årskursen) började idag. Djurskydd och författningskunskap. Vi hade en otroligt bra föreläsare - en jurist som specialiserat sig på djurskyddsfrågor. Jag lärde mig så mycket! Och jag grät över "gallbjörnarna" i Kina och över korna som stod i flytgödsel upp till knäna tills de självdog. Jag grät över hur onda och elaka människor är, över hur cynisk lagen är och över hur svårt det är att vara människa.
Lika mycket som jag grät under föreläsningarna, lika mycket log jag när jag kom hem på lunchen och Polisen spankulerade omkring här i bara kalsongerna. Lika intesivt lycklig och lugn blev jag när han höll om mig länge, länge och strök mig över håret tills tårarna slutade rinna. Hans varma, sängdoftande hud mot min kind.
Att jag kom försent till eftermiddagens föreläsningar, kladdig och rufsig i håret, det gav jag blanka fasen i.
Det är tvära kast, huller om buller. Och i Sollentuna har vattnet gått, men inga värkar har kommit igång. Kanske blir det en igångsättning imorgon bitti. Kanske blir jag faster imorgon.
