Jag har så mycket tid. Jag vet inte vad jag ska göra med all tid. Dagarna, timmarna, minutrarna tills han tänkt och känt klart känns som en oändlighet. Jag tittar på klockan och evigheten som just passerade flyttade bara visaren några minuter framåt. Varje gång det plingar i min mailbox får jag hjärtklappning. Det är alltid spam. Varje gång min mobil piper sms skakar mina händer tills jag får öppnat och läst att det inte är från honom. Varje gång det ringer i min telefon förväntar sig mina öron att höra hans röst i andra änden.
Hur många gånger har jag inte läst hans mail?
… ”jag undrar om jag kan få ett par veckor på mig att försöka få en objektiv och sansad bild av hur jag egentligen känner” … ”Kanske är det bara att jag är för feg för att våga, och då ska jag verkligen ta mod till mig, eller så är det så att du är min väldigt kära vän men inget mer. Men jag behöver tänka. Och i så fall måste jag vara själv så att jag får rätsida på det här”…
Hur lång tid är ett par veckor? Jag kan inte föreställa mig hur jag ska stå ut i det här vacuumet. Det är fan outhärdligt!
Jag har raderat alla hans nummer från min mobil för att mina fingrar inte ska trycka på den gröna knappen och skicka min sårbarhet till honom. Jag har raderat hans mailadress. Jag bara väntar.
Och jag förstår inte hur jag ska klara av det. När han hör av sig igen och säger att jag är hans väldigt kära vän, men inget mer. Jag förstår inte hur jag ska klara av att åka hem till honom, ringa på hans dörr (hans ringklocka hakar alltid upp sig så att man får dra ut knappen med våld), se hans ögon. Hur ska jag klara att krama om honom, att känna hans lukt nära, att kyssa honom på halsen, just i gropen under käkvinkeln? Att säga hejdå, vända mig om och gå därifrån? Och fortsätta gå och inte vända mig om? Hur ska jag kunna amputera mina egna ben men fortsätta gå? När allt jag vill är att ha honom tillbaks, hans glittrande leende. Ha honom kvar hos mig. En liten stund till.
