En lördag i maj... fortsättningen... 2008-05-11 @ 15:34
Efter en underbar dag blev kvällen och natten vidrig.
Jag brukar skämta om att man vet att våren har kommit till Uppsala när UNT börjar rapportera om blottare. Det är inte lika roligt när man drabbas själv, let me tell you. Då går det att hålla sig för skratt.
Förlamande skräck, återigen. Hela barndomens iskalla verklighet rasade över mig. Inte igen, inte igen, inte igen. Snälla, inte igen! Men jag slet mig loss och sprang och sprang. Jag kom undan med ett rött märke på min högra överarm.
Jag minns inte att jag tog upp mobiltelefonen ur fickan, inte att jag slog Polisens nummer. Jag minns inte heller inledningen på samtalet. Jag minns bara den dånande paniken. Och jag gick med på att prata med polisen, men han fick ringa upp dem. Jag gick med på det för hans skull, för att inte återigen utsätta honom för ett moraliskt dilemma, sätta honom i en sits där han måste välja sida. Och jag gjorde det för andra kvinnors skull. Varför gjorde jag det inte för min egen skull?
Plötsligt kryllade det av poliser. Det gjorde det naturligtvis inte, de var bara fyra stycken. Och en hund. Men det kändes som om de kryllade och kröp, in under min hud med sina frågor, sina blickar. Jag pekade på platsen och hunden fick upp ett spår och försvann och jag ville kräkas och svimma, vilket jag också gjorde, fast inte just då. Och det är ljud från komradion och minnesbilder av barr på en grusväg och polissteg bakom min rygg och en varm hand i min. Av hackande tänder och panikångest som sliter hjärtat ur bröstet på mig så att jag måste vika mig dubbel.
Men de var snälla och bra, poliserna. Det var de. Men skräcken förtar allt.
Och jag undrar vad det egentligen är för fel på mig. Varför jag drar till mig såna människor. Är jag någon slags pervo-magnet?! VAD ÄR DET FÖR FEL? Syns det så tydligt? Att jag är skadad och kantstött och trasig och förstörd?
Han stannade hos mig hela kvällen och natten, höll om mig när mardrömmarna avlöste varandra, när jag hackade och grät. Han snusade och sov bredvid mig när jag kallsvettades och sprang upp och kräktes.
Jag borde veta bättre, det borde jag verkligen. Han gör mig så arg, jag är så arg! Han är så snäll, för snäll. Han är så genuint god att jag blir äcklad. Och när han säger att han är min vän och vill hjälpa mig blir jag så rasande att jag vill slå honom, hårt. Jag vill banka och slå på honom, slå den där förbannade godheten ur hans vackra kropp, slå naiviteten all världens väg. Vän?! VÄN?! Ja men fyfan så jävla ädelt! Vilken hjälte! Jag vill slå honom tills jag inte längre älskar honom, tills att det går över, tills jag gör det omöjligt.
Jag behöver för helvete inte tas om hand! Jag vill för helvete inte vara hans VÄN!
Och jag blir så rasande på mig själv för att jag förnedrar mig så. För att jag inte har ett uns stolthet kvar i kroppen, för at tjag går med på kompisknull. Jag äcklas av mig själv, föraktar mig och ångesten river tarmarna ur min kropp och jag kräks galla. Varför utsätter jag mig? Varför säger jag inte bara som det är (Jag älskar dig!) och går vidare med stolta steg, gör slut på allt. Varför? Jo, för att varje dag, varje minut med honom gör det värt det. För att jag inte kan få nog av honom. För att jag inte vill mista honom. Jag vill verkligen inte mista honom. Och det kommer jag att göra om jag inte fortsätter. Jag vill ha honom kvar!
Ha, vilken underbar sits jag satt mig i. Fifan, Mysan, vilket jävla våp du är! Jag är väl den mest patetiska människa som någonsin vandrat i ett par skor. Fifan och tvivale, vad jag blir äcklad av mig själv! Och jag har lust att ge mig själv en örfil när jag erkänner för mig själv att enda anledningen till att jag inte genast skaffar mig en valp är hans allergi.
Jag har rivit alla sängkläder ur min säng och bäddat rent, jag har duschat och smort in mig tre gånger idag. Men hans lukt sitter som fastbränd på min hud och jag vill inte ha den där. Jag vill inte ha honom där när han inte är här. Jag önskar att han inte fanns. Ja, jag är patetisk, jag vet.
Jag famlar efter tanken och känslan att vägra vara ett offer. Jag letar efter perspektivet som gör det lättare att andas, som gör mig osårbar. Som gör det lättare att vara ensam ensam än ensam tillsammans. Till och med det har han stulit från mig. Till och med det har jag lämnat bort, jag har givit bort makten över mig själv till en annan och det är något av det dummaste jag någonsin gjort.
