Ja, vad ska jag skriva. Det finns inte så mycket ord. Men tack, tack snälla ni för alla kommentarer i gästboken, för alla sms, mail och telefonsamtal. Det finns ingen tröst, men att veta att ni finns där ute värmer.
Jag har varit som förlamad och avstängd sedan i torsdags. Det har inte gått att ta in. Att hon är borta. Att hon inte finns mer. Att hon aldrig, aldrig kommer att snarka bredvid mig i sängen. För mig lever hon fortfarande. Hon var så fantastiskt levande, min Ella. Hela hon, varenda millimeter, ut i varenda hårstå. Hon var så levande ända tills två timmar innan jag gav henne den sista sprutan.
Hon kan inte vara borta. Hon kan inte!
Men idag, när jag klev in genom dörren här till mitt lilla krypin i Uppsala, släppte förlamningen och tomheten. För här är så tomt. Så förfärligt tomt. Under bordet finns inget dyna, ingen hund ligger under sängen. Det är ingen som morrar dovt när någon går förbi utanför min dörr, ingen som skäller när det ringer på dörrklockan på tvn. Inget klickande av tassar och klor mot golvet. På mattan låg hennes leksaksknut och väntade. Men hon kommer aldrig tillbaks. Aldrig mer.
Jag plockade upp hennes koppel ur väskan, men ingen kom när jag rasslade med kedjan.
Jag skulle ge vad som helst vara hon var här igen. Vad som helst. Bara för att få klappa de bruna sammetsöronen igen. Pussa henne på kinden.
