Efter lite funderande och rannsakande har jag kommit fram till att nej, jag investerar inte för mycket. För om sanningen ska fram hade det där sekundsnabba hoppet och glädjen över "olyckan" kommit ändå, oavsett vem den skett tillsammans med. Om det så vore hin håle själv (njä, inte riktigt va, men ni fattar grejen). För den där förbaskade klockan tickar så jag nästan blir döv emellanåt. Det har inget med Polisen att göra. Faktiskt inte. Gott så.
Idag var det dags för det första av tre praktiska prov. Det började uselt genom att jag satt utanför och väntade i trekvart innan jag kikade in i salen och såg att mina kursare var i full gång med sin dissketion. Jag hade suttit utanför "fel" dörr bara. Baah! De hade redan hållit på en halvtimme. Men när förhöret väl började var jag faktiskt klar med min dissektion. Ibland är jag effektiv. Och själva förhöret gick som smort. Jag var inte ett dugg nervös. Förutom när jag började babbla om prostaglandiner och helt plötsligt inte visste om jag sagt prostaglandin eller progesteron. Jaja, jag hade sagt rätt i alla fall och jag blev godkänd. Så bara.
Och så hämtade jag ut infektionstentan som vi skrev innan påsk. Höhö, 98% på den också. (Jag vet att det är fult att skryta, men jag blev så sjukt nöjd!)
Jag har läst ut Judasbarn. Mjä. Inte så bra. Nu ska jag ge mig på Zahiren.
Mina tankar går idag till en kursare som igår fick ta bort sin hund. Så fruktansvärt sorgligt och smärtsamt! Och att hon idag orkade gå och göra ett praktiskt prov och dessutom göra det bra är helt otroligt! Varma kramar!
