I morgon bär det av norrut igen. De här två veckorna har gått löjligt fort!
Jag hämtade min bil från servicen idag (och fick skiljas från ännu mer av mitt guld), så nu är den tiptop, min lilla Honda. Verkstadskillen tycker det är bra att inte alla har såna bilar - han skulle tjäna så lite pengar då. Det har verkligen aldrig varit några bekymmer med den (*peppar, peppar*). Förutom den gången ljuddämparen trillade av mitt emellan Uppsala och här.
Resten av veckan ska jag endast ägna åt plugg. Jag läser och läser och tycker att jag kan ganska bra. Kände mig relativt klar med nötreproduktionen i förrgår. Och idag kommer jag knappt ihåg ett jäkla dugg av det. Hur fasen var det man behandlade äggstockscystor nu då?!
Det är fan så mycket att hålla reda på! Hästar aborterar man med prostaglandiner fram till dag 320 (väl?) och därefter oxytoxin. Kor med prostaglandiner fram till femte månaden, mellan femte och sjunde månaden är det prostaglandin plus kortison. Efter sjunde månaden är det kortison. Gris aborterar man med prostaglandin. Katt med carbegolin och progesteronreceptorblockerare (om jag inte minns fel). Och så fortsätter det i all oändlighet. Inatt drömde jag om medroxyprogesteronacetat och kastrerade hankatter. It takes a fool to remain sane!
Det har helt klart sin charm att bo såhär i en pytteliten håla på landsbygden. När en av bönderna vi var hos frågade var jag kom ifrån och jag sa namnet på stället där mammas hus ligger, så visste han inte riktigt var det var. "Jo, det ligger nästan vid X-by", sa jag. Ja, det visste han vart det låg. "Du svänger bara in på den vägen så är det ett par kilometer in där". Då klarnade det för bonden "Jahaa, då bor ni ju alldeles vid Karl-Anton". Och det stämmer ju!
En annan bonde vi var hos är pappa till en gammal klasskamrat till mig. En klasskamrat som jag inte sett på över 15 år. Men pappan kände igen mig, kom till och med ihåg mitt namn, detta trots att jag flyttade ifrån den här byn när jag var 17 år. Och frågade om min mamma fortfarande bor kvar borta vid Karl-Anton. Mamma har ingen aning om vem bonden är. Alla känner apan...
Och när jag rör mig inne i "centrum" på byn känner jag mig verkligen som en utböling. Alla tittar, granskande, uppifrån och ner. Undrar säkert vad jag är för en. Först tänkte jag att det kan bero på att jag stinker ko och/eller gris. Men det gör ju nästan alla här. Kanske beror det på att det inte är så vanligt att se en tjej i arbetsbyxor a la snickare med knäskydd och tusen fickor (ur en ficka sticker det upp ett stetoskop i storek XXL), stålhättekängor och huckle på huvudet. Eller så är det bara för att jag är just - en utböling.
Det är bara två veckor tills jag åker hit igen. Då ska jag jobba som tillförordnad smådjursveterinär. Det ska bli kul! Jag längtar! (Håll alla tummar för att jag får förordnandet - jag är lite skeptisk - det är väl inte så vanligt att jobba som tf smådjursveterinär på distrikt.)
Men först ska jag klara av tentan 1 april (vilket skämt) och de tre praktiska proven som följer på det.
Jäklar i min lilla låda - jag är snart färdig veterinär!
