Sitter här och vet inte riktigt vad jag ska göra. Rastlös och utmattad på en och samma gång. Jag vill skrika, bråka och slåss tills att alla ser, hör och förstår.
I dagens lokalblaska finns ett debattinlägg författat av lilla mig. Äntligen! Efter alla mail! Jag länkar inte till det, eftersom jag var tvungen att skriva under med mitt namn för att få det publicerat.
Klart jag är nöjd över att äntligen få göra min röst hörd, men jag vill göra MER! Är det något jag inte står ut med så är det maktlöshet. Den där maktlösa ilskan som inte kan kläs i ord, vars enda språk är tårar, slag och skrik.
Igår efter att ha sett inslaget om psykvården på tv4-nyheterna gjorde jag 100 situps och 50 armhävningar med blodsmak i munnen och ett avgrundsvrål som fastnade nånstans på vägen. Hade jag inte haft ont i mitt trasiga ledband i foten hade jag dragit på mig skorna och sprungit, sprungit, sprungit. Jag hade inte behövt musik i mp3-spelaren för att peppa mig, mitt eget rusande hjärta och sprängfulla bröst hade räckt för ett helt maraton.
Jag skrev mail på mail mellan armhävningar och situps. Och idag finns en artikel i lokalblaskan signerad med mitt namn. Vad mer kan jag göra?!
Öppet brev till ansvariga politiker angående behandlingshemmet K. Det enda som idag vittnar om min kamp för livet är ärren på mina handleder. Jag, till skillnad från många andra, överlevde. Första gången jag kom i kontakt med psykiatrin var efter ett självmordsförsök. Jag blev inlagd på BUP och fick starka mediciner, utan att förstå varför och med svåra biverkningar. När jag blev för gammal för BUP hamnade jag inom vuxenpsykiatrin. Jag låg inlagd i flera omgångar, månader i sträck. Jag fick starka mediciner, försökte ta mitt liv, hamnade på låst avdelning, hade ständig tillsyn. Om och om igen. Jag fick fem sessioner med en psykolog. Och en lång medicinlista. Jag var 21 år gammal och på väg att förgöra mig själv. Mitt sista hopp var behandlingshemmet K. Det är först nu som jag inser i hur dåligt skick jag var när jag först kom till K. De mediciner jag hade med mig är mediciner man ger till människor med psykoser och alkoholister med delirium. Jag var en liten tjej med lockigt hår och en stor sorg, som desperat bett om hjälp i så många år, men som misshandlats ytterligare av dem som skulle hjälpa mig. Personalen på K såg att jag bara var en ledsen tjej med ett tungt bagage. De hjälpte mig att bära det jag inte orkade själv. Jag behandlades med respekt för första gången i mitt liv! De bar mig när jag inte orkade gå, de höll mig när jag föll isär. De fanns där, dag och natt. Idag är jag inte bara en överlevare, idag lever jag! På riktigt! Jag är lycklig! Sen tre år pluggar jag till veterinär i Uppsala. Om 2½ år får jag min examen och kommer ut i yrkeslivet. Nu är K nedläggningshotat! Ofattbart! Att beslutet om K´s existens dessutom drar ut på tiden är tortyr och sadism, både mot patienterna och personalen! Ni fortsätter att misshandla de redan utsatta och ni behandlar dem respektlöst! Utan K hade jag nog inte varit vid liv idag. Om, så hade jag befunnit mig på samma fläck som dagen jag skrev in mig. K har alltså sparat mycket pengar åt samhället! På K finns en möjlighet att åstadkomma något mer än konstgjord andning. Det finns så många förtvivlade tjejer och killar i vårt land som skriker efter hjälp men som inte blir hörda. K räddade mitt liv. Ni räknar människoliv i pengar. Svik inte de som är som jag, behandla dem med respekt! Fortsätt inte misshandla de minsta i samhället! Våga öppna famnen för dem som behöver det! Låt inte pengar och byråkrati betyda mer än människoliv! Rädda K!
